Böter
Min tilltro till vårt statliga polisväsende sänktes idag ytterligare. Nedan följer historien som gjorde mig 1000 kronor fattigare.
På vägen till skolan så passerar jag en stoppskylt. Som cyklist så brukar jag inte stanna helt, eftersom sikten är god åt båda håll. Jag saktar ner till ungefär gångfart och kommer det inga bilar så trampar jag vidare. Ett lagbrott, javisst. Men dels så är sikten fullkomlig och dels så resonerar jag som så, att om jag skulle drabbas av plötslig förvirring och inte se den två ton tunga bilen som kommer mot mig, så är det bara jag som drabbas.
Sagt och gjort, jag trampade över. 20 meter längre fram så möts jag av en polisman som med bister min ber mig följa med. Vad nu? tänker jag. Saknar jag lysen? Nej, det är mitt på dagen. Är jag full? Nej, det borde jag kommit ihåg. Kan mitt beteende betraktas som förargelseväckande? Möjligtvis.
Den 55-60-årige poliskonstapeln (man, skäggstubb, medelbyggd, butter) upplyser mig om att jag minsann inte stannat helt vid stoppskylten.
- Jamen, börjar jag. Jag kom ju inglidandes jättesakta, kollade mig åt båda hållen och trampade över lugnt och behärskat.
- Det här är inget att diskutera, replikerar konstapeln. Du respekterade inte stopplikten. Erkänner du?
Jag blir nu lite upprörd och börjar fundera på vad bötesbeloppet kan vara. 300, 400 eller kanske t.o.m. 500 kronor?
Jag frågar sedan vad böterna ligger på.
- 1000 kronor, svarar konstapeln.
- 1000 kronor!? fortsätter jag. Du kan inte mena allvar! Det är ju närmare 20% av min månadsinkomst! Det sabbar ju hela min ekonomi.
- Det är inget att diskutera, säger konstapeln för andra gången.
- Men det är ju helt absurt. Jag kollade mig för flera gånger, det såg ju du med! Vad spelar det för roll? Kom igen, du kan inte ge mig de här böterna! Jag har inte mer än 7500 i månaden att leva på!
För tredje gången fick jag som svar:
- Det här är inget att diskutera.
Dagens humör har präglats av denna händelse. Ekonomin kommer påverkas i en månad framöver.
Men längst påverkan kommer nog mitt förtroende för polismakten få.
På vägen till skolan så passerar jag en stoppskylt. Som cyklist så brukar jag inte stanna helt, eftersom sikten är god åt båda håll. Jag saktar ner till ungefär gångfart och kommer det inga bilar så trampar jag vidare. Ett lagbrott, javisst. Men dels så är sikten fullkomlig och dels så resonerar jag som så, att om jag skulle drabbas av plötslig förvirring och inte se den två ton tunga bilen som kommer mot mig, så är det bara jag som drabbas.
Sagt och gjort, jag trampade över. 20 meter längre fram så möts jag av en polisman som med bister min ber mig följa med. Vad nu? tänker jag. Saknar jag lysen? Nej, det är mitt på dagen. Är jag full? Nej, det borde jag kommit ihåg. Kan mitt beteende betraktas som förargelseväckande? Möjligtvis.
Den 55-60-årige poliskonstapeln (man, skäggstubb, medelbyggd, butter) upplyser mig om att jag minsann inte stannat helt vid stoppskylten.
- Jamen, börjar jag. Jag kom ju inglidandes jättesakta, kollade mig åt båda hållen och trampade över lugnt och behärskat.
- Det här är inget att diskutera, replikerar konstapeln. Du respekterade inte stopplikten. Erkänner du?
Jag blir nu lite upprörd och börjar fundera på vad bötesbeloppet kan vara. 300, 400 eller kanske t.o.m. 500 kronor?
Jag frågar sedan vad böterna ligger på.
- 1000 kronor, svarar konstapeln.
- 1000 kronor!? fortsätter jag. Du kan inte mena allvar! Det är ju närmare 20% av min månadsinkomst! Det sabbar ju hela min ekonomi.
- Det är inget att diskutera, säger konstapeln för andra gången.
- Men det är ju helt absurt. Jag kollade mig för flera gånger, det såg ju du med! Vad spelar det för roll? Kom igen, du kan inte ge mig de här böterna! Jag har inte mer än 7500 i månaden att leva på!
För tredje gången fick jag som svar:
- Det här är inget att diskutera.
Dagens humör har präglats av denna händelse. Ekonomin kommer påverkas i en månad framöver.
Men längst påverkan kommer nog mitt förtroende för polismakten få.
Färre albinos svärtar ned Tanzania
"Ester Charles hade albinism, det vill säga brist på pigment. Hon blev den 26 albinon att dödas av gäng i Tanzania hittills i år. Mordet skedde bara några timmar efter att landets president Jakaya Kikwete beordrat hårdare tag mot gängen som dödar människor med albinism. Han menar att brotten ”svärtat ned landets goda rykte”."
Följande är saxat från en artikel på DN. Efter en moralisk förklaring av att "det hela är naturligtvis hemskt" så tillåter jag mig själv att förundras över Kiwetes fullträff vad det gäller ordval när han menar att brotten "svärtat ned landets goda rykte".
Lite politisk inkorrektism(?) mår vi alla bra av ibland.
Läs hela artikeln här.
Följande är saxat från en artikel på DN. Efter en moralisk förklaring av att "det hela är naturligtvis hemskt" så tillåter jag mig själv att förundras över Kiwetes fullträff vad det gäller ordval när han menar att brotten "svärtat ned landets goda rykte".
Lite politisk inkorrektism(?) mår vi alla bra av ibland.
Läs hela artikeln här.
Framtiden
Nu skall jag skriva av mig lite. Och en sak skall ni veta, jag vet inte hur detta inlägg kommer sluta. Jag vet endast en sak: att det kommer handla om framtiden, om litteratur, om alkohol och om förebilder. Låt tangentbodet glöda.
Vad skall man bli när man blir stor? Den frågan har nog alla ställt sig. Vissa ställer den men lyssnar aldrig på svaret. Och det är ju viktigt att tillägga; det är endast man själv som kan svara på det. Visst kan man fråga om råd och älta det i oändlighet med sina vänner, familjer och karriärcoacher. Men till syvende och sist är det endast man själv som kan ge ett hundra procent rätt svar. Det handlar om att känna. Känna sig själv. Vissa tycker det är så viktigt att de till och med måste skriva ner det. Permanent.
Vissa ställer kanske frågan till sig själv men negligerar svaret. De kanske är rädda för att de inte ska kunna bli precis det de innerst inne känner att de borde bli. Deras sociala kontexter kanske sätter gränser. De har barn, respektive eller andra värdsliga hinder som sätter stopp. Men allt det där är ju bara mentala spärrar. Jag brukar tänka på en vän till mig, som trots att hon hade så många hinder framför sig, att de flesta nog trodde det skulle vara omöjligt, gjorde slag i saken och påbörjade sin utbildning till sitt drömyrke. Det visar att allt är möjligt.
Vissa växer upp under sådana omständigheter att de inte tar sig för det de egentligen vill göra. Föräldrar eller omgivning som envist propagerar för sina barn att de minsann skall göra det ena eller andra. Att inte tillåta sig själva att drömma bort till en värld de ändå aldrig kan nå. Man formar dem efter precis de förutsättningar man själv kanske blivit formad efter. Ett generationsförtryck, skulle jag vilja kalla det. Barnet gör det de blivit "tillsagda" att göra och lever sitt liv. Jag hoppas för deras egen skull att de dör lyckliga. Annars är ju allt förgäves.
Sen har vi det som vi kallar jantelagen. En svensk företeelse som jag är helt övertygad om att det finns motsvarigheter till också i övriga länder. Detta är en härsken, unken, illaluktande lag som har stora likheter med en annan lag. Den som kallas Murphys lag eller "lagen om alltings jävlighet". För så är det, ibland går allt åt helvete, om och om och om igen.
Hur hänger den ihop med jantelagen då? Jo, om man redan från början intalar sig själv att man aldrig är bättre än nån annan så kommer man heller aldrig bli det. Ännu värre är om man får detta inpräntat i sig. Då kanske man själv aldrig kan skapa sig egen uppfattning kring huruvida man verkligen kan bli bättre än någon annan. Man lever sitt liv utan att ta reda på varför man lever det. Om någonting kan kallas jävligt, så måste det vara det.
Men sån måste man också vara förnuftig. Är du rollstolsbunden kan du inte bli snabbast på 100 meter. Är du född utan logiskt tänkande kan du inte bli matematiker. På samma sätt som jag ogillar människor som inte tror de kan bli någonting, ogillar jag folk som tror de kan bli precis vad de vill. Det handlar om balans mellan förnuft och fantasi. Att inse sina svagheter men också se sina styrkor. Utifrån detta formar man sitt liv i den riktning som uppenbarar sig. Lätt, eller hur!
Annars kan man alltid försöka forma sitt liv så att det så lite som möjligt liknar det liv man INTE vill leva. Jag till exempel, vill inte jobba med att tillverka meningslösa detaljer till meningslösa maskiner som skall göra meningslösa saker. Jag vill inte vara sur hela veckan och inte kunna dra på smilbanden förrän det är fredag eftermiddag då man tar sin sunkiga bil till Systembolaget där ett sunkigt boxvin inhandlas som sedan skall förtäras bland sunkiga vänner kring sunkiga samtalsämnen.
Det är här friheten kommer in i bilden. Jag är glad att vi lever i ett samhälle där mer eller mindre vem som helst faktiskt har chansen att bli vad som helst. Sen blir inte alla det, men man har chansen. Det är det viktiga.
Vad skall man bli när man blir stor? Den frågan har nog alla ställt sig. Vissa ställer den men lyssnar aldrig på svaret. Och det är ju viktigt att tillägga; det är endast man själv som kan svara på det. Visst kan man fråga om råd och älta det i oändlighet med sina vänner, familjer och karriärcoacher. Men till syvende och sist är det endast man själv som kan ge ett hundra procent rätt svar. Det handlar om att känna. Känna sig själv. Vissa tycker det är så viktigt att de till och med måste skriva ner det. Permanent.
Vissa ställer kanske frågan till sig själv men negligerar svaret. De kanske är rädda för att de inte ska kunna bli precis det de innerst inne känner att de borde bli. Deras sociala kontexter kanske sätter gränser. De har barn, respektive eller andra värdsliga hinder som sätter stopp. Men allt det där är ju bara mentala spärrar. Jag brukar tänka på en vän till mig, som trots att hon hade så många hinder framför sig, att de flesta nog trodde det skulle vara omöjligt, gjorde slag i saken och påbörjade sin utbildning till sitt drömyrke. Det visar att allt är möjligt.
Vissa växer upp under sådana omständigheter att de inte tar sig för det de egentligen vill göra. Föräldrar eller omgivning som envist propagerar för sina barn att de minsann skall göra det ena eller andra. Att inte tillåta sig själva att drömma bort till en värld de ändå aldrig kan nå. Man formar dem efter precis de förutsättningar man själv kanske blivit formad efter. Ett generationsförtryck, skulle jag vilja kalla det. Barnet gör det de blivit "tillsagda" att göra och lever sitt liv. Jag hoppas för deras egen skull att de dör lyckliga. Annars är ju allt förgäves.
Sen har vi det som vi kallar jantelagen. En svensk företeelse som jag är helt övertygad om att det finns motsvarigheter till också i övriga länder. Detta är en härsken, unken, illaluktande lag som har stora likheter med en annan lag. Den som kallas Murphys lag eller "lagen om alltings jävlighet". För så är det, ibland går allt åt helvete, om och om och om igen.
Hur hänger den ihop med jantelagen då? Jo, om man redan från början intalar sig själv att man aldrig är bättre än nån annan så kommer man heller aldrig bli det. Ännu värre är om man får detta inpräntat i sig. Då kanske man själv aldrig kan skapa sig egen uppfattning kring huruvida man verkligen kan bli bättre än någon annan. Man lever sitt liv utan att ta reda på varför man lever det. Om någonting kan kallas jävligt, så måste det vara det.
Men sån måste man också vara förnuftig. Är du rollstolsbunden kan du inte bli snabbast på 100 meter. Är du född utan logiskt tänkande kan du inte bli matematiker. På samma sätt som jag ogillar människor som inte tror de kan bli någonting, ogillar jag folk som tror de kan bli precis vad de vill. Det handlar om balans mellan förnuft och fantasi. Att inse sina svagheter men också se sina styrkor. Utifrån detta formar man sitt liv i den riktning som uppenbarar sig. Lätt, eller hur!
Annars kan man alltid försöka forma sitt liv så att det så lite som möjligt liknar det liv man INTE vill leva. Jag till exempel, vill inte jobba med att tillverka meningslösa detaljer till meningslösa maskiner som skall göra meningslösa saker. Jag vill inte vara sur hela veckan och inte kunna dra på smilbanden förrän det är fredag eftermiddag då man tar sin sunkiga bil till Systembolaget där ett sunkigt boxvin inhandlas som sedan skall förtäras bland sunkiga vänner kring sunkiga samtalsämnen.
Det är här friheten kommer in i bilden. Jag är glad att vi lever i ett samhälle där mer eller mindre vem som helst faktiskt har chansen att bli vad som helst. Sen blir inte alla det, men man har chansen. Det är det viktiga.
