Rädslan för udda människor.
Följande utspelade sig på ICA Maxi Halmstad för några dagar sedan: Jag är där kvart i tio och handlar det nödvändigaste. Framme i kassan lassar jag upp allt på bandet men får hejda mig då en man framför mig tydligen har packat ner allt i kassar (Nettokassar) medan han handlar.
Mannen är kort till medellång och i runda slängar 45 år. Han har svarta lackskor av semiproper modell, för korta, urtvättade jeans typ Levis 501 och en missmatchad jeansjacka. Skjorta okänd. Ansiktet är mycket brett och uppsynen förvirrad, sökande. Huden är skör och skäggstubben mycket gles. Utländsk brytning, kanske litauier. Jag har iakttagit honom tidigare inne i butiken och han såg mycket målmedveten men samtidigt oplanerad ut. Han förde sin kundvagn snabbt framåt med korta, rappa steg. Ögonen sökte febrilt mellan olika hyllor. Precis vid tidningsstället så bromsade han upp hastigt, tittade på klockan och vände åter in i butiken. Precis som om han hade en bråttom någonstans, kom på att han glömde något och överlade med sig själv i huvudet om hur viktigt det här var och om han skulle kunna köpa det senare. Det verkar som om han bestämde sig för att få det avklarat med en gång. Men jag misstänker att han hör till gruppen människor som alltför sällan har en tid att passa och därför tycker det är oerhört pinsamt att komma för sent. Spekulationer från min sida, javisst!
Åter framme i kassan. Han packar alltså upp varorna från sina Nettokassar och konstaterar att han nog skulle behöva köpa en kasse till, trots allt. Några Nettokassar fanns dock inte utan han får nöja sig med en vanlig vitröd. När alla varor scannats av den runt 25-åriga kassörskan med medelmåttigt utséende och halvblont hår uppsatt i knut så var det dags för betalningen. 577 kronor gick kalaset loss på. Mannen betalade och la bland annat ned en tia i myntinkastet som blivit standard på de flesta stormarknader nuförtiden. När kassörskan kollade på sin skärm så kunde datorn dock endast visa upp 570 kronor som inlämnade:
- Det saknas 7 kronor, sa hon.
- Men jag gav dig 580, sa mannen.
- Ja, men det står här, 570 kronor, sa hon bara och pekade på sin skärm.
Nu blev mannen hypernervös och började mala på i en strid skur av förklaringar, påståenden och försök till övertygelser:
- Men det är helt omöjligt, jag gav dig alla pengar, det är omöjligt, du såg själv att jag la i en tia ...osv, osv.
Och det ENDA svaret kvinnan i kassan kunde generera (förutom ja på frågan om hon inte sett honom stoppa i tian) var att det står på skärmen att han inte betalat tillräckligt. Det stod ganska mycket folk bakom mig i kön och de flesta undrade nog vad det var för en konstig man som stod där och betedde sig underligt; försökte han lura kassörskan!?
Men det absolut mest intressanta var kassörskans totala ovilja att ens försöka förstå denna underliga man. Det var som om hon redan när hon såg honom bestämde sig för att klara av honom så fort som möjligt, helst utan krångel. När han sedan började bli obekväm och högljudd så steg hennes avsky för mannen i takt med nervositeten.
Mannen kunde ju skött det snyggare och inte gått på så förbannat hårt men det var väl så han fungerade i lite stressiga situationer. Men istället för att kuvas av kassörskans ointresse så fortsatte han gå på och iställett för att lämna fram de sista sju krononr som saknades så fick en mer erfaren kassörska plocka fram tian ur apparaten, där den fastnat...
Mannen är kort till medellång och i runda slängar 45 år. Han har svarta lackskor av semiproper modell, för korta, urtvättade jeans typ Levis 501 och en missmatchad jeansjacka. Skjorta okänd. Ansiktet är mycket brett och uppsynen förvirrad, sökande. Huden är skör och skäggstubben mycket gles. Utländsk brytning, kanske litauier. Jag har iakttagit honom tidigare inne i butiken och han såg mycket målmedveten men samtidigt oplanerad ut. Han förde sin kundvagn snabbt framåt med korta, rappa steg. Ögonen sökte febrilt mellan olika hyllor. Precis vid tidningsstället så bromsade han upp hastigt, tittade på klockan och vände åter in i butiken. Precis som om han hade en bråttom någonstans, kom på att han glömde något och överlade med sig själv i huvudet om hur viktigt det här var och om han skulle kunna köpa det senare. Det verkar som om han bestämde sig för att få det avklarat med en gång. Men jag misstänker att han hör till gruppen människor som alltför sällan har en tid att passa och därför tycker det är oerhört pinsamt att komma för sent. Spekulationer från min sida, javisst!
Åter framme i kassan. Han packar alltså upp varorna från sina Nettokassar och konstaterar att han nog skulle behöva köpa en kasse till, trots allt. Några Nettokassar fanns dock inte utan han får nöja sig med en vanlig vitröd. När alla varor scannats av den runt 25-åriga kassörskan med medelmåttigt utséende och halvblont hår uppsatt i knut så var det dags för betalningen. 577 kronor gick kalaset loss på. Mannen betalade och la bland annat ned en tia i myntinkastet som blivit standard på de flesta stormarknader nuförtiden. När kassörskan kollade på sin skärm så kunde datorn dock endast visa upp 570 kronor som inlämnade:
- Det saknas 7 kronor, sa hon.
- Men jag gav dig 580, sa mannen.
- Ja, men det står här, 570 kronor, sa hon bara och pekade på sin skärm.
Nu blev mannen hypernervös och började mala på i en strid skur av förklaringar, påståenden och försök till övertygelser:
- Men det är helt omöjligt, jag gav dig alla pengar, det är omöjligt, du såg själv att jag la i en tia ...osv, osv.
Och det ENDA svaret kvinnan i kassan kunde generera (förutom ja på frågan om hon inte sett honom stoppa i tian) var att det står på skärmen att han inte betalat tillräckligt. Det stod ganska mycket folk bakom mig i kön och de flesta undrade nog vad det var för en konstig man som stod där och betedde sig underligt; försökte han lura kassörskan!?
Men det absolut mest intressanta var kassörskans totala ovilja att ens försöka förstå denna underliga man. Det var som om hon redan när hon såg honom bestämde sig för att klara av honom så fort som möjligt, helst utan krångel. När han sedan började bli obekväm och högljudd så steg hennes avsky för mannen i takt med nervositeten.
Mannen kunde ju skött det snyggare och inte gått på så förbannat hårt men det var väl så han fungerade i lite stressiga situationer. Men istället för att kuvas av kassörskans ointresse så fortsatte han gå på och iställett för att lämna fram de sista sju krononr som saknades så fick en mer erfaren kassörska plocka fram tian ur apparaten, där den fastnat...
Fridolin, PO Enqvist, jag och alla andra.
Vad formar oss? Vem gör oss till vilka vi är? Varför finns vi här?
Existentiella frågor. Nödvändiga frågor?
Nej, jag ska inte sylta ner mig i sånt här alltför mycket. Men ett SMS till min bror, Kalle, fick mig att inse att fler än jag funderar på sånt här: Det löd ungefär "Vi är vad vi föreställer oss att vi är". SIgnerat Kurt Vonnegut, författaren till Slakthus 5, en väldigt förvirrad men rolig bok om en schizofren man som jag läste nån gång under min resa. Jag minns inte så mycket från dern förutom att så fort nåt gick åt helvete så avslutade Kurt med "So it goes". Precis som att det inte fanns nått att göra åt saken.
Jag vet dock inte vem som skickade SMS:et. Det spelar kvitta.
Men nu har vi ju, med eller utan inverkan av högre makt, blivit satta till jorden. Under vår tid här ska vi hinna med ganska mycket. Eller, egentligen ska vi ju bara hinna med en sak: fortplanta oss. Men för att undkomma denna genetiska drift så har vi uppfunnit allehanda preventivmedel så att alla kan ligga med alla, hela tiden.
När vi inte ligger med varandra, så ska vi hinne med det som kallas vårt liv. En icke obetydlig summa handlingar som skall resultera i ett nöjt tillbakablickande på dödsbädden. Precis som att en bråkdel av oss får det... Antingen dör vi i en olycka utan minsta utrymma för reflektion (undantaget den diffusa känsla som brukar kallas "att livet passerade förbi som i revy"), eller så har demensen på ålderns höst fråntagit oss de minnen som vi jobbat så hårt för att skaffa oss. So it goes.
Nu till rubriken. Jag läste Gustav Fridolins "Blåsta" som handlar om 80-talisterna som drabbas hårt av nedskårningarnas 90-tal. Alla får det bättre hela tiden tycks det men vi kanske blir den generation som faktiskt får det sämre. Innan välfärdssystemet återhämtat sig från 90-talskrisen så kom finanskrisen. Och lägg på det ett klimathot så inser man snart att undergången, apokalypsen, är nära.
Fridolin intervjuar ett flertal personer i boken och alla har de olika historier. Nån blev nazist, vissa satsade på ett industrijobb i en mindre bruksort men blev BLÅSTA när företaget flyttade utomlands. Den sista personen kände en stor hopplöshet men kvävde denna oro med engagemang. Hon gjorde vad hon kunde för att avhjälpa sin klimatpåverkan och engagerade sig i olika föreningar. Alla har de alltså olika idéer för hur de förhåller sig till sin omvärld.
Fridolin själv har ett skarpsinne som heter duga och har därför gett sig in på det kanske mest krävande av alla jobb: Politiker och numer världsförbättrarjournalist. Och han har höga ambitioner. Han söker de stora mönstren och verkar fast besluten att skapa sig en uppfattning som täcker in alla olika frågeställningar. Hans ledord är demokrati och allt han behandlar utgår mer eller mindre från denna ideologi. Detta fantastiska styrelsesätt som i praktiken kan göra så gott som halva befolkningen missnöjda men som ändå är vad vi kämpar för. Som Churchill sa: Demokrati är det sämsta styrelseskicket frånsett alla andra.
Sen börjad jag läsa PO Enquists "Ett annat liv" idag. Och det slår mig att denna högintellektuella man, härstammande från övre Norrlands träskmarker, också har gjort precis samma resa i jakt på en uppfattning om omvärlden som man kan stå ut med. Men han valde skrivandet. För trots sin ensamma uppväxt så tillhör han idag kanske en av Sveriges högst rankade författare och läses av hundratusentals människor.
Sen har vi mig. Mitt i nån sorts vägskäl där jag varken vet ut eller in. Å ena sidan lockar det enkla livet med de snabba belöningarna och å andra sidan ytterligare akademisk skolning och en framtid inom jag vet inte vad.
Alla måste vi göra resan och jag önskar er alla lycka till!
Existentiella frågor. Nödvändiga frågor?
Nej, jag ska inte sylta ner mig i sånt här alltför mycket. Men ett SMS till min bror, Kalle, fick mig att inse att fler än jag funderar på sånt här: Det löd ungefär "Vi är vad vi föreställer oss att vi är". SIgnerat Kurt Vonnegut, författaren till Slakthus 5, en väldigt förvirrad men rolig bok om en schizofren man som jag läste nån gång under min resa. Jag minns inte så mycket från dern förutom att så fort nåt gick åt helvete så avslutade Kurt med "So it goes". Precis som att det inte fanns nått att göra åt saken.
Jag vet dock inte vem som skickade SMS:et. Det spelar kvitta.
Men nu har vi ju, med eller utan inverkan av högre makt, blivit satta till jorden. Under vår tid här ska vi hinna med ganska mycket. Eller, egentligen ska vi ju bara hinna med en sak: fortplanta oss. Men för att undkomma denna genetiska drift så har vi uppfunnit allehanda preventivmedel så att alla kan ligga med alla, hela tiden.
När vi inte ligger med varandra, så ska vi hinne med det som kallas vårt liv. En icke obetydlig summa handlingar som skall resultera i ett nöjt tillbakablickande på dödsbädden. Precis som att en bråkdel av oss får det... Antingen dör vi i en olycka utan minsta utrymma för reflektion (undantaget den diffusa känsla som brukar kallas "att livet passerade förbi som i revy"), eller så har demensen på ålderns höst fråntagit oss de minnen som vi jobbat så hårt för att skaffa oss. So it goes.
Nu till rubriken. Jag läste Gustav Fridolins "Blåsta" som handlar om 80-talisterna som drabbas hårt av nedskårningarnas 90-tal. Alla får det bättre hela tiden tycks det men vi kanske blir den generation som faktiskt får det sämre. Innan välfärdssystemet återhämtat sig från 90-talskrisen så kom finanskrisen. Och lägg på det ett klimathot så inser man snart att undergången, apokalypsen, är nära.
Fridolin intervjuar ett flertal personer i boken och alla har de olika historier. Nån blev nazist, vissa satsade på ett industrijobb i en mindre bruksort men blev BLÅSTA när företaget flyttade utomlands. Den sista personen kände en stor hopplöshet men kvävde denna oro med engagemang. Hon gjorde vad hon kunde för att avhjälpa sin klimatpåverkan och engagerade sig i olika föreningar. Alla har de alltså olika idéer för hur de förhåller sig till sin omvärld.
Fridolin själv har ett skarpsinne som heter duga och har därför gett sig in på det kanske mest krävande av alla jobb: Politiker och numer världsförbättrarjournalist. Och han har höga ambitioner. Han söker de stora mönstren och verkar fast besluten att skapa sig en uppfattning som täcker in alla olika frågeställningar. Hans ledord är demokrati och allt han behandlar utgår mer eller mindre från denna ideologi. Detta fantastiska styrelsesätt som i praktiken kan göra så gott som halva befolkningen missnöjda men som ändå är vad vi kämpar för. Som Churchill sa: Demokrati är det sämsta styrelseskicket frånsett alla andra.
Sen börjad jag läsa PO Enquists "Ett annat liv" idag. Och det slår mig att denna högintellektuella man, härstammande från övre Norrlands träskmarker, också har gjort precis samma resa i jakt på en uppfattning om omvärlden som man kan stå ut med. Men han valde skrivandet. För trots sin ensamma uppväxt så tillhör han idag kanske en av Sveriges högst rankade författare och läses av hundratusentals människor.
Sen har vi mig. Mitt i nån sorts vägskäl där jag varken vet ut eller in. Å ena sidan lockar det enkla livet med de snabba belöningarna och å andra sidan ytterligare akademisk skolning och en framtid inom jag vet inte vad.
Alla måste vi göra resan och jag önskar er alla lycka till!
Johan och Minou bloggar.
Igår var vi på tropikcenter. Där fanns spindlar, apor, bitska sköldpaddpor, krokodiler, pilgiftsgrodor, ormar och amerikanska jordekorrar. Efter det så åkte vi till badhuset. Där såg vi många tjocka tanter och bråkiga ungar, men när vi blängde på dom så blev dom inte så kaxiga. Sen badade vi i bubbelpool men Kalle satt mest och kollade på tjejer. Men dom kollade på honom och sa att han var en tönt. Sen skulle vi åka till Grötvik och hoppa från 20:an, men Minou tyckte att det var lite för lågt. Sen åkte vi hem till stugan där vi slappade lite. Sen kom Penseln och hämtade Minou och dom åkte och kollade på filmen Hundpensionatet.Sen blev det nu. So long suckers
Tylösand.
Nu har jag äntligen en fungerande dator igen! Det är med blandad glädje och vemod jag konstaterar detta då man faktiskt har väldigt trevligt även utan dator. Datorn är lika mycket ett nödvändigt redskap som det är ett gift för själen. Med internet inkopplat är det, liksom universum, oändligt. I vart falls så pass oämdligt att det är stört omöjligt för någon att få sig ett grepp om helheten. Musik, bloggar, nyheter, bilder, videoklipp. Allt finns här, obegränsat. Man kan spendera timmar utan att ens reflektera.
Men det finns också en värld utanför som är minst lika oändlig. Det slog mig idag när jag stod med ansiktet vänt mot vinden och svingade mitt spö ut över Laholmsbukten, Kattegatt. Man talar om bloggar som en stor maktfaktor men havet är tusenfalt starkare och förgör så mycket mer. Men det skapar också så mycket mer. Tyvärr visade sig inte någon av havets skapelser för mig ikväll. Jag blev fiskefitta.
Nåväl, jag har nu jobbat några veckor och det känns skönt. Givande. Sju till fyra. Ständigt med P1 i öronen. Detta P1. Varför har jag inte lyckats ratta in denna kanal tidigare? Här finns allt från djuplodande återblickar över t.ex. Rysslands relation till USA sedan kalla kriget (idag i Svensson i P1) till en ganska trevlig radioteater som heter Den långa vägen hem. Det behandlas matlagning, odling, filosofi, klassiska böcker. På något vis tycker jag nästan allt är intressant. Jag tror det är för att allt är nytt på något vis. Det man matas med varje dag i kommersiella media - och nu även P3 - känns så platt och ytligt. De pratar lika mycket eller mer - men om vad? Jag minns Henrik Schyfferts ord från sin show Försvarstal till 90-talet som löd ungefär: "Vi var livrädda för att prata om något viktigt över huvud taget.". Det var satirens decennium och allt skulle vara ironiskt, roligt och humoristiskt. Missförstå mig rätt, visst är det kul att ha kul. Men ibland undrar man om det inte finns något viktigt bland allt det roliga. Brunchrapporten i P3 har gjort ett försök till att varva viktiga nyheter med rappa, humoristiska iakttagelser. Och jag måste erkänna att de lyckas ibland. Men tyvärr försvinner allt det roliga ibland i programledare Torehammars kackel och babbel. Han tycks aldrig tröttna på sin egen röst, den mannen. Måhända har han hittat rätt jobb.
Sådärja, allt jag skulle göra var egentligen att ladda upp ett par bilder som jag tagit de senaste veckorna. Men har man väl börjat skriva är det svårt att sluta. Som med chips ungefär. Tur att man inte blir fet av att skriva i alla fall.
Jag har egentligen massvis med bilder att bjuda på, men här kommer några härligt publikfriande solnedgångar från den soliga period som i år kallades juni. Hur det blir med juli och augusti återstår att se.
(Bilderna helt oredigerade, ej beskurna)
Men det finns också en värld utanför som är minst lika oändlig. Det slog mig idag när jag stod med ansiktet vänt mot vinden och svingade mitt spö ut över Laholmsbukten, Kattegatt. Man talar om bloggar som en stor maktfaktor men havet är tusenfalt starkare och förgör så mycket mer. Men det skapar också så mycket mer. Tyvärr visade sig inte någon av havets skapelser för mig ikväll. Jag blev fiskefitta.
Nåväl, jag har nu jobbat några veckor och det känns skönt. Givande. Sju till fyra. Ständigt med P1 i öronen. Detta P1. Varför har jag inte lyckats ratta in denna kanal tidigare? Här finns allt från djuplodande återblickar över t.ex. Rysslands relation till USA sedan kalla kriget (idag i Svensson i P1) till en ganska trevlig radioteater som heter Den långa vägen hem. Det behandlas matlagning, odling, filosofi, klassiska böcker. På något vis tycker jag nästan allt är intressant. Jag tror det är för att allt är nytt på något vis. Det man matas med varje dag i kommersiella media - och nu även P3 - känns så platt och ytligt. De pratar lika mycket eller mer - men om vad? Jag minns Henrik Schyfferts ord från sin show Försvarstal till 90-talet som löd ungefär: "Vi var livrädda för att prata om något viktigt över huvud taget.". Det var satirens decennium och allt skulle vara ironiskt, roligt och humoristiskt. Missförstå mig rätt, visst är det kul att ha kul. Men ibland undrar man om det inte finns något viktigt bland allt det roliga. Brunchrapporten i P3 har gjort ett försök till att varva viktiga nyheter med rappa, humoristiska iakttagelser. Och jag måste erkänna att de lyckas ibland. Men tyvärr försvinner allt det roliga ibland i programledare Torehammars kackel och babbel. Han tycks aldrig tröttna på sin egen röst, den mannen. Måhända har han hittat rätt jobb.
Sådärja, allt jag skulle göra var egentligen att ladda upp ett par bilder som jag tagit de senaste veckorna. Men har man väl börjat skriva är det svårt att sluta. Som med chips ungefär. Tur att man inte blir fet av att skriva i alla fall.
Jag har egentligen massvis med bilder att bjuda på, men här kommer några härligt publikfriande solnedgångar från den soliga period som i år kallades juni. Hur det blir med juli och augusti återstår att se.
(Bilderna helt oredigerade, ej beskurna)
