Oral-B
Oral-B har verkligen hittat en skön typ att representera resultatet av att använda deras tandborstar. Hittat på prisjakt.se.
Var fan är jag?
Dagen har på något sätt varit annorlunda. Det vill säga inte som alla andra dagar. På vägen hem från skolan så var det som om någon sköt upp en laddning kokain i näsan på mig. Helt plötsligt blev allt knivskarpt!
Jag såg arkitekturen omkring mig. Hur katedralskolans tinnar och torn brottades med himlen om utrymmet, hur stort det-där-konstiga-huset invid järnvägen verkligen var, vilket märkligt jävla polishus, snarast utformat som ett bostadshus, vi faktiskt har o.s.v. Jag kände likväl vibrationerna från varenda liten kullersten som fortplantades upp där sadeln möter ändan, allt via mina nypumpade däck.
Himlen var jämngrå och människorna var på väg någonstans. Jag vet inte vart någon av dem skulle men alla var på väg. Å andra sidan vet inte heller de vart jag är på väg. Kanske ska jag hem och stoppa i en skiva sadomasoschistisk våldsporr i DVD:n, kanske ska jag till knarkarkvarten och köpa helgens dos amfetamin, kanske ska jag till Amnestys årsmöte för att stödja kampen för mänskliga rättigheter, kanske ska jag bara hem och sätta mig i soffan och glo på teve och käka psykofarmaka i väntan på måndagen. Ingen vet någonting! Vi går omkring och vet absolut ingenting om varandra! Vi förutsätter att alla har kraft och styrka att klara sig själva. Vi betalar vår skatt och antar att samhället gör det de ska när de ska! Om ens det.
Tanken som slog mig var också: Hur fan hamnade jag här!? Mitt i Lund. På en cykel. Med knivskarp blick.
Jag hade inget bra svar.
Jag såg arkitekturen omkring mig. Hur katedralskolans tinnar och torn brottades med himlen om utrymmet, hur stort det-där-konstiga-huset invid järnvägen verkligen var, vilket märkligt jävla polishus, snarast utformat som ett bostadshus, vi faktiskt har o.s.v. Jag kände likväl vibrationerna från varenda liten kullersten som fortplantades upp där sadeln möter ändan, allt via mina nypumpade däck.
Himlen var jämngrå och människorna var på väg någonstans. Jag vet inte vart någon av dem skulle men alla var på väg. Å andra sidan vet inte heller de vart jag är på väg. Kanske ska jag hem och stoppa i en skiva sadomasoschistisk våldsporr i DVD:n, kanske ska jag till knarkarkvarten och köpa helgens dos amfetamin, kanske ska jag till Amnestys årsmöte för att stödja kampen för mänskliga rättigheter, kanske ska jag bara hem och sätta mig i soffan och glo på teve och käka psykofarmaka i väntan på måndagen. Ingen vet någonting! Vi går omkring och vet absolut ingenting om varandra! Vi förutsätter att alla har kraft och styrka att klara sig själva. Vi betalar vår skatt och antar att samhället gör det de ska när de ska! Om ens det.
Tanken som slog mig var också: Hur fan hamnade jag här!? Mitt i Lund. På en cykel. Med knivskarp blick.
Jag hade inget bra svar.
Sport och spä.
Tanken slog mig: Man kanske borde ta upp sportintresset igen? Nöta tabeller, gotta sig i rykten om de senaste övergångarna, prenumerera på Goal och Offside, slänga sig med vassa repliker till vänner som håller på motsatta laget, köpa Aftonbladet enbart för den rosa bilagans skull... Låter ju onekligen ganska nöjsamt! Jag har ju spelat fotboll under lång tid men det var hemskt länge sedan jag faktiskt var intresserad av sport.
Sport är i och för sig inte ett speciellt unikt intresse. Jag lär inte plocka några statuspoäng på det direkt. Nästan alla är ju mer eller mindre intresserade av det. Men det fina med sporten är att det även är klassmässigt tvärförekommande. Antagligen med en överrepresentation i arbetarklassen men även medel- och t.o.m. överklassen gillar fotboll. Akademiska giganter och gratistidningsutdelare; chefer och chaufförer - alla gillar de sport. Det är alltså upplagt för att kunna prata med alla om något, bara man kan lite sport. Faktum är att sport nog är det, förutom humor, som flest gillar att prata om. Rätta mig om jag har fel!
Problemet är tjejerna. Tjejer är oftast inte så värst sportintresserade. Framförallt hör man aldrig dem prata om det. Jag har nog aldrig riktigt förstått vad tjejer egentligen pratar om, men en sak är säker: inte är det sport!
Jag skall nog ge sportbilagan en chans några veckor framöver. Allsvenska premiären närmar sig och min HBK-halsduk ligger nedpackad någonstans. Det kan även bli intressant att se om man kan jobba fram ett intresse igen. Bara för att man gett sig fan på att försöka. Men det är värt ett försök - hädanefter ska jag sluta spotta på sporten!
Sport är i och för sig inte ett speciellt unikt intresse. Jag lär inte plocka några statuspoäng på det direkt. Nästan alla är ju mer eller mindre intresserade av det. Men det fina med sporten är att det även är klassmässigt tvärförekommande. Antagligen med en överrepresentation i arbetarklassen men även medel- och t.o.m. överklassen gillar fotboll. Akademiska giganter och gratistidningsutdelare; chefer och chaufförer - alla gillar de sport. Det är alltså upplagt för att kunna prata med alla om något, bara man kan lite sport. Faktum är att sport nog är det, förutom humor, som flest gillar att prata om. Rätta mig om jag har fel!
Problemet är tjejerna. Tjejer är oftast inte så värst sportintresserade. Framförallt hör man aldrig dem prata om det. Jag har nog aldrig riktigt förstått vad tjejer egentligen pratar om, men en sak är säker: inte är det sport!
Jag skall nog ge sportbilagan en chans några veckor framöver. Allsvenska premiären närmar sig och min HBK-halsduk ligger nedpackad någonstans. Det kan även bli intressant att se om man kan jobba fram ett intresse igen. Bara för att man gett sig fan på att försöka. Men det är värt ett försök - hädanefter ska jag sluta spotta på sporten!
Min dag. (!)
Idag har jag:
• försovit mig
• ätit och älskat falafel
• hittat en digitalkamera på busshållplatsen
• frågat en person tre gånger om det var hans kamera, innan jag förstod att han var döv
• köpt en stor hylla och utnyttjat kollektivtrafiken för att frakta hem den.
Typ så.
• försovit mig
• ätit och älskat falafel
• hittat en digitalkamera på busshållplatsen
• frågat en person tre gånger om det var hans kamera, innan jag förstod att han var döv
• köpt en stor hylla och utnyttjat kollektivtrafiken för att frakta hem den.
Typ så.
Rrrrrrradio!
Radiokursen är över och i morgon är det dags för opponering. Här kan ni få lyssna på vad vi åstadkommit.
Betongbrutalism.
Betongbrutalism. Ja, så fick jag lära mig att det kallades. Stilen Vildanden är byggd i. Betongbrutalism.
Och efter att ha spenderat en vecka av mitt liv här kan jag inte annat än hålla med. Och nu har jag dessutom gjort lite research (läs googlat): Bengt Edman är arkitekten som 1968 vann Kasper Salin-priset för sin kreation Vildanden (Crazy Spirit) i Lund. Priset delas varje år ut av Sveriges Arkitekter till "en byggnad eller grupp av byggnader som håller hög arkitektonisk klass".
Området består dels av femvåningshus i vinkel där människorna bor i korridor och dels av trevåningshus placerade i kliniskt perfekta rader. Jag och Sara bor i ett av de där trevåningshusen.
Utmärkande är betongen. Överallt betong! Bärande konstruktioner och vindskydd - allt görs i betong. Tanken tycks ha varit att om det är fysiskt möjligt att bygga det man vill bygga i betong, ja då gör man det. Lustigt nog är inte fönsterna i glasbetong. Det hade varit pricken över i:et.
En snabb fotosejour idag. Inga snälla bilder. Jag har även tagit med närmsta butiken Netto. Det osar verkligen tysk skräpbutik om den, men den ligger nära och säljer billiga varor såsom grönsaker, mjölk och bröd. Mina tre besök där hittils har dock resulterat i endast ett leende, två "hej" och ett "hej då". Tydligen är trevlighet något man numer måste betala för. Tacka vet jag Kjell & Co på Stora Södergatan.
Jag låter i övrigt bilderna tala för sig själv. De är som sagt inte alltid jättesnälla men sen är här inte speciellt vackert heller. Notera gärna det studentikosa inslaget i form av en gubbe som sitter nedstucken i snön samt Q-park som varken är speciellt givmilda med gratisparkering eller biljettautomater.
Jag återkommer med den vildandska interiören i framtiden. Finns lite kvar att göra!
Och efter att ha spenderat en vecka av mitt liv här kan jag inte annat än hålla med. Och nu har jag dessutom gjort lite research (läs googlat): Bengt Edman är arkitekten som 1968 vann Kasper Salin-priset för sin kreation Vildanden (Crazy Spirit) i Lund. Priset delas varje år ut av Sveriges Arkitekter till "en byggnad eller grupp av byggnader som håller hög arkitektonisk klass".
Området består dels av femvåningshus i vinkel där människorna bor i korridor och dels av trevåningshus placerade i kliniskt perfekta rader. Jag och Sara bor i ett av de där trevåningshusen.
Utmärkande är betongen. Överallt betong! Bärande konstruktioner och vindskydd - allt görs i betong. Tanken tycks ha varit att om det är fysiskt möjligt att bygga det man vill bygga i betong, ja då gör man det. Lustigt nog är inte fönsterna i glasbetong. Det hade varit pricken över i:et.
En snabb fotosejour idag. Inga snälla bilder. Jag har även tagit med närmsta butiken Netto. Det osar verkligen tysk skräpbutik om den, men den ligger nära och säljer billiga varor såsom grönsaker, mjölk och bröd. Mina tre besök där hittils har dock resulterat i endast ett leende, två "hej" och ett "hej då". Tydligen är trevlighet något man numer måste betala för. Tacka vet jag Kjell & Co på Stora Södergatan.
Jag låter i övrigt bilderna tala för sig själv. De är som sagt inte alltid jättesnälla men sen är här inte speciellt vackert heller. Notera gärna det studentikosa inslaget i form av en gubbe som sitter nedstucken i snön samt Q-park som varken är speciellt givmilda med gratisparkering eller biljettautomater.
Jag återkommer med den vildandska interiören i framtiden. Finns lite kvar att göra!
