Casa de Johan och Sara.
Så här skrev en klasskompis (John) på Fejjan. Och mer rätt kan det inte bli! Så jävla rätt! Men nu är det januari och kallare än någonsin. Jag fick till och med köpa en vinterjacka. Trodde jag skulle klara att rida ut vintern i min skaljacka, men icke...
Igår var en buzy dag. I flyttvevan som pågick så hann jag besöka de flesta orter mellan Halmstad och Malmö, inklusive Landskrona och Hjärup. Vid 10 på kvällen var dock de sista prylarna inslängda i lägenheten och det blev ett raskt ombyte till festutstyrsel, Ny klubb på anrika Mejeriet och det blev också succé. Både för barpersonalen som lyckades fylla mig ordentligt och musikkreatörerna som fick mig att dansa. Well done!
Nu sitter jag i lägenheten och lider av gårdagens succé. Min sambo Sara och hennes kille Björn har flytt fältet vilket är förståeligt. Här ser för jävligt ut! Och jag orkar inte göra något åt det heller.
Annars är det en fin sak vi fått tag på, denna trea. Stort gemensamt vardagsrum och varsitt - men väldigt olika stora! - rum. Vår strävan kommer vara att skapa ett hem utan lås på dörren där vem som helst får komma och säga vad som helst när som helst!
Men det hade gärna fått bli vår snart. Det hade gjort mig glad. Glad glad.
Min essä.
Feminism – en kort introduktion och en möjlig utväg.
Förord
Min egen inställning till ämnet var inför starten något förvirrad. Jag kunde inte på förhand bestämma mig för vilket perspektiv jag skulle anlägga och kände mig svag inför kravet på att föra en skarp tes genom hela essän. Jag har därför valt att utforma denna essä främst för mig själv och för min egen förståelse. Min intention har varit att möta ämnet med ett så öppet sinne som möjligt och navigera mig fram genom det på ett sansat och resonerande sätt.
***
Feminismen torde vara ett av de mest debatterade ämnena under de senaste tjugo åren. Och det är i min mening en smula förvånande egentligen. Själva sakfrågan är given: Kvinnan ska ha hela lönen och halva makten. Svårare än så är det inte. Och de flesta människor ställer idag upp på denna tes sprungen ur det sunda förnuftet och det liberala synsättet. Men begreppet feminism har kommit att bli något mycket mer vidsträckt. Den ursprungliga sakfrågan har kommit att utvidgas till ifrågasättandet av hela den så kallade heteronormativiteten – det faktum att de flesta av oss söker en partner av motsatt kön och att vi inte sällan avser att leva resten av livet med honom eller henne.
När man ser hur världen ser ut så är det inte svårt att förstå varför det fortfarande behövs en jämställdhetskamp. R.W. Connel radar i sin översiktliga bok om genusforskningen, Om genus, upp en rad exempel på hur välden styrs och påverkas av män. 93 procent av ministrarna i världens regeringar är män. Kvinnornas medelinkomst i ett globalt perspektiv motsvarar 56 procent av männens. Dessutom utför kvinnor globalt sett bara två tredjedelar så mycket förvärvsarbete som män. Med andra ord är de i hög grad beroende av sina makar. Det finns alltså all anledning att fortsätta kämpa för en mer jämställd värld.
***
Kampen för kvinnans jämställdhet brukar sägas ta sin början någon gång i slutet av 1700-talet. Men det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan självklarheter som rösträtt och en könsneutral lagstiftning var genomförda.
Men i takt med att kvinnorna vann jämställdhet i vallokaler och lagtexterna så uppstod nya krav på jämställdhet. Under slutet av 1900-talet hade avancerade modeller för att beskriva det förtryck som männen utövade på kvinnorna utarbetats. Genusvetenskapliga institutioner instiftades runtom västvärldens universitet. Statsvetaren Stig-Björn Lundgren beskriver i boken Ideologier hur en ny akademisk inriktning startas och vilka processer den genomgår.
”Det brukar börja med en första fas, där det upptäcks att något saknas i historieskrivning och samhällsanalys.
[…]
När kvinnorna således hamnat i centrum följer en andra fas. De som intresserat sig för dessa tankar börjar leta efter pionjärer och förebilder, som anses ha varit extra framsynta. Genom att återupptäcka och nyläsa gamla tänkare försöker man komplettera historieskrivningen.
[…]
Det händer ofta att den som försöker etablera ett nytt synsätt trots försök att hitta pionjärer ändå misslyckas med att få acceptans för sina nydanande tankar. Den nya upptäckten leder till behov av en egen plattform. […] Detta är inledningen till en ny fas när en viss separatism uppträder. […] De konventionella metoderna kritiseras.
[…]
Vi får i det här läget en konfliktsituation mellan den nya och den gamla tankevärlden.
[…]
Här kan ett så kallat paradigmskifte sägas ha inträffat. Den kulturella separatismen leder fram till en geografisk separatism, som i sin tur stärker det nya tankesättet ytterligare. En ny inriktning behöver ofta markera sitt oberoende genom att byta till egna lokaler eller på annat sätt markera sin självständighet. […] Möjligheterna till samtal över gränserna blir alltmer komplicerade.
[…]
Därmed är grunden lagd för ännu en krisfas när nya upptäckter gör gamla insikter föråldrade. Där är vi ännu inte när det gäller feminismen. Men med all säkerhet kommer en tid när dess landvinningar ifrågasätts och nya idéer börjar odlas, som ifrågasätter tanken att det är något märkvärdigt med just kvinnofrågan.”
Detta, av mig nedkortade, och av Lundgren medvetet förenklade, stycke avslutar han dock enligt mig på ett något felaktigt sätt. Men det skall jag återkomma till senare.
Man kan säga att feminismens krisfas är nådd. Snedstegen in i återvändsgränden är tagna och det finns dessvärre ingen möjlighet att gå tillbaka och börja om. Alldeles för många såg dessutom på när snedstegen togs och vissa bejublade dem skadeglatt. Snedstegen jag talar om är i det svenska fallet tre till antalet och gjordes under så betydelsefulla omständigheter att de kommit att bli tongivande för hela debatten.
Jag talar förstås om en ROKS-ordförande som jämförde män med djur, en F!-engagerad Schyman som jämförde män med talibaner samt ett odefinierat mantra som jag inte lyckats spåra till någon specifik upphosvman (-kvinna!) men det lyder ungefär ”alla män är potentiella våldtäktsmän”. Att koka ner en hel rörelse till dessa tre uttalanden är såklart att ta i men de har kommit att symbolisera den utveckling som feminismen rörde sig mot under slutet på 1900-talet och början av 2000-talet.
Ett annat problem som uppstod var den allt skarpare gränslinje mellan den nu breda gräsrotsfeminismen och skaran av intellektuella ”elitfeminister” på universiteten. Som Connell själv beskriver det:
”Medan ett nätverk av feministiska forskare producerar undersökningar, har alltså ett annat nätverk åstadkommit en abstrakt, teoretisk litteratur. Dess viktigaste referenspunkter är den intellektuella utvecklingen bland filosofer, litteraturvetare och samhällsteoretiker som arbetar med helt andra problem än genusfrågor.”
Frågan om genus och kön separerades också under slutet av 1900-talet och de forskningsfält som uppstod anammade i mångt och mycket Judith Butlers inspirerande verk Gender trouble, utgiven 1990, och man återupptäckte Simone de Beavouirs klassiker Det andra könet från 1949 varur det berömda citatet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” härstammar. Dessa fält går ofta under benämningen queerteorier eller poststrukturalistisk feminism och har gemensamt att könet enbart anses skapat av sociala strukturer och heteronormativa ideal.
I denna brytningspunkt kastas även biologer och psykologer in i debatten. För de flesta människor stod det ju klart att det fanns skillnader mellan män och kvinnor. Men nu kom det alltså en grupp intellektuella akademiker och påstod att så inte var fallet. Att detta vållade en våldsam debatt är föga förvånande. Biologister blev ett nytt uttryck för dem som ansåg att biologiska skillnader var ett faktum. De förklarade männens överordning bland annat med deras högre testosteronhalt i kroppen vilket gjorde dem mer benägna att ta risker och i det långa loppet mer framgångsrika på arbetsmarknaden, grovt förenklat.
I debatten, som fortfarande förs, råder ett hätskt klimat och båda sidor slåss med näbbar och klor för att bevisa sin ståndpunkt. Jag tvivlar på att konsensus någonsin kommer uppnås utan tänkte istället belysa debatten med några exempel.
Sara Arrhenius är journalist och författare och har med den kritiska essän En riktig kvinna gjort ett försök att omkullkasta biologismens verklighetsbeskrivning. Hon betonar inte sällan kopplingen till rashygienens förskräckliga historia som för att understryka vart biologisterna är på väg.
”Biologismens förespråkare hävdar bestämt att deras teorier är vetenskap som befinner sig på ett behörigt avstånd från politikens smutsiga värld. Deras kritiker däremot brukar ofta placera dem på högerkanten och drar gärna paralleller till nazismens socialdarwinistiska historia.”
Biologisterna, å andra sidan, känner sig motarbetade av etablissemanget och PK-maffian som enligt dem regerar i salongerna. Läkaren Pelle Billing har skrivit ett kritsikt manifest där han anlägger ett historiskt perspektiv för att förklara männens överordning:
”Fenomenet att män dominerar de positioner som ger makt och inflytande i ett samhälle, är för övrigt inte någon ny företeelse. I alla kända kulturer genom tiderna, så är det männen som dominerat de samhällspositioner som ansetts ha hög status i just den kulturen. Med tanke på att det är ett transkulturellt fenomen att vi finner flest män på toppen, så är det sannolikt att fler män än kvinnor har en medfödd drift att nå upp till toppen, oberoende av de uppoffringar som krävs.”
Och så här fortlöper debatten i all oändlighet. Jag vill dock avsluta denna essä med ett hopp om en ljusare framtid. Det är en företeelse som verkar lovande om än hopplöst teoretisk och i uppbyggnadsfasen: intersektionalitet. de los Reyes och Mulinari som skrivit en bok, Intersektionalitet, i ämnet beskriver
”intersektionalitet som ett alternativ till den genusvetenskap som hittills konstruerat kön utan att ta hänsyn till ojämlikhet som grundas i föreställningar om ’ras’ klasstillhörighet och nationsgränser.”
De inser feminismens parterrunderläge och breddar istället perspektivet. Hur denna analysmodell står sig i verkligheten låter jag vara osagt men klart är att den har potential att skapa en mer nyanserad plattform att arbeta utifrån. Och just intersektionalitet får beskriva den framtidsvision Stig-Björn Ljunggren tyckte sig ana i sin spådom jag tidigare refererade.
Avslutningsvis vill jag även nämna poeten Markus Birros ord i P1’s Allvarligt talat av den 10 juni 2009. Han satte ord på den känsla som nog många ”vanliga män” känt då det nästan varje dag uttalades nedlåtande kommentarer om ”gubbväldet” och det patriarkala samhälle utan möjlighet att förändra, förutom genom statsfeminism och kvotering, som vi ansågs befinna oss mitt uppe i (Birro är själv mitt uppe i ett faderskap som engagerar honom mycket):
”Jag praktiserar feminism och gör det bättre än Gudrun Schyman någonsin kan. En frånvarande pappa blir ingen bra pappa för att lagen tvingar honom att vara hemma.”
