Prosa och betong i ljuv harmoni.
Så, då var sommarens första arbetsdag avklarad. Och den gick stundom i slitet och släpets tecken och stundom i lathetens. En och annan härlig kontrast uppnåddes även.
Slitigt främst för att det var ett jävla slitjobb. Eller hästjobb som min framlidne morfar kanske hade uttryckt det. Jag har nämligen bilat betong med ett stort vidunder till maskin. Ett väldigt lobotomerat arbete men samtidigt utmanande på ett nästan komiskt sätt. I grund och botten stod jag ju med den här maskinen uppemot två timmar i sträck och malde metodiskt ner betongen till knytnävsstora bitar. Däruti det lobotomerade.
Men det komiska då? Jo, gott folk, så här ligger det till: Man är ju lite tävlingsmänniska och på något vis så förvandlas det här arbetet till en sorts sport Det som till en början verkar vara ett hopplöst slitgöra visar sig kräva vissa skicklighetsmanövrar. För det första gäller det ju att inte sätta maskinen i foten. Då blir det blodigt. Men snart nog så märker man att om man sätter ned mejseln på exakt rätt ställe så lyckas man karva ut största möjliga bit till minsta möjliga arbete. Det hela utvecklas alltså till en sorts jakt efter det där perfekta stället och belöningen är att se en riktig baddare till betongbit - uppemot tre knytnävar stor - falla ner mot gruset.
Dessutom gjorde jag en härlig upptäckt i dag då jag för första gången rattade in P1 och fick ta del av en mängd berikande material. PO Enquist läste ett stycke ur sin självbiografi Ett annat liv , Tiina Rosenberg orerade om lite om hur hon tjuvspanat internetdejtling på X2000 ("mannen jämte mig valde sedan ut en flicka i den storlek, form och förpackning han önskade"; fritt citerat) och så vidare. Det kommer bli mer av den kanalen i sommar. Där hade vi också en av dagens kontraster: att lyssna på ljuvlig prosa till tonerna av en elektrisk slägghammare. Synd att jag missade dagens dikt vid tolvslaget. Kolla gärna in tablån: SR P1
Latheten består mest i att jag och pappa hade en härlig take-away-lunch i stugan på nästan 1,5 timme. Den satt fint.
vs. 
Slitigt främst för att det var ett jävla slitjobb. Eller hästjobb som min framlidne morfar kanske hade uttryckt det. Jag har nämligen bilat betong med ett stort vidunder till maskin. Ett väldigt lobotomerat arbete men samtidigt utmanande på ett nästan komiskt sätt. I grund och botten stod jag ju med den här maskinen uppemot två timmar i sträck och malde metodiskt ner betongen till knytnävsstora bitar. Däruti det lobotomerade.
Men det komiska då? Jo, gott folk, så här ligger det till: Man är ju lite tävlingsmänniska och på något vis så förvandlas det här arbetet till en sorts sport Det som till en början verkar vara ett hopplöst slitgöra visar sig kräva vissa skicklighetsmanövrar. För det första gäller det ju att inte sätta maskinen i foten. Då blir det blodigt. Men snart nog så märker man att om man sätter ned mejseln på exakt rätt ställe så lyckas man karva ut största möjliga bit till minsta möjliga arbete. Det hela utvecklas alltså till en sorts jakt efter det där perfekta stället och belöningen är att se en riktig baddare till betongbit - uppemot tre knytnävar stor - falla ner mot gruset.
Dessutom gjorde jag en härlig upptäckt i dag då jag för första gången rattade in P1 och fick ta del av en mängd berikande material. PO Enquist läste ett stycke ur sin självbiografi Ett annat liv , Tiina Rosenberg orerade om lite om hur hon tjuvspanat internetdejtling på X2000 ("mannen jämte mig valde sedan ut en flicka i den storlek, form och förpackning han önskade"; fritt citerat) och så vidare. Det kommer bli mer av den kanalen i sommar. Där hade vi också en av dagens kontraster: att lyssna på ljuvlig prosa till tonerna av en elektrisk slägghammare. Synd att jag missade dagens dikt vid tolvslaget. Kolla gärna in tablån: SR P1
Latheten består mest i att jag och pappa hade en härlig take-away-lunch i stugan på nästan 1,5 timme. Den satt fint.
vs. Hur en dag bäst slutar.
Precis såhär. Att jag kan sitta vid min nu fungerande dator och skriva ett inlägg med hjälp av det fungerande Internetet.
Fantastiskt.
Men det har varit en tung dag hittils. Ett längre besök på Telia där de kunde konstatera att det var min dator det var fel på, inte 3G-modemet. Jaha, men så bra. Datorer som trots sin toklogiska konstruktion genererar de mest tokologiska felen (var aktsam med betoningen på tok-o-logisk!). En ganska fin förmiddag förvandlades till ett ösregn. Stugan ser ut som fan och på söndag ska här komma hyresgäster. Hur ska man hinna med allt? Det skulle ju bli sommar nu. Tid för kontemplation och eftertanke. Bokäsning och korsord. Istället får man ägna sig åt flytt och datorkrångel. Men men. Internet måste man ha.
Som grädde på moset var jag även på Biltema och köpte en matpensel och en USB-laddare till min iPod så jag slipper ladda den i någon av mina redan upptagna USB-portar på datorn. När jag öppnade förpackningen så slogs jag av hur fruktansvärt krångligt det var. Plasten var liksom ihopsvetsad och kniv eller sax blev enda sättet att få upp den. Varför de är konstruerade på detta sätt förstod jag dock några minuter senare. När jag provade att ladda iPoden så fungerade det inte. Strömindikatorn rörde sig inte ens det minsta lilla. Mörka tanegångar om Apple och hur de brukar göra för att förhindra att man kan använda tredjeartsmjukvara eller -hårdvara dök upp i huvudet (t.ex. att iTunes är enda programvaran att föra över låtar med via datorn). Kunde det vara så att man endast kan ladda den med en Apple originalladdare för 350 jävla spänn? (Den jag köpte kostade 69:-)
Äsch tänkte jag, jag har ju öppet köp. Bara att lämna tillbaks den. Jag hade ju sparat kvittot, duktig som jag är. Men en genomläsning av detta gav mig, likt ett slag i ansiktet, att förpackningen måste vara i helt skick vid ett återtagande. Ok, det rör sig om 69 kronor men för fan! Är det inte jävligt genomruttet att konstruera förpackningen så det absolut inte går att öppna den utan att ha sönder den totalt. Det kändes så obehaligt genomtänkt på något vis. Jag ska kolal upp detta närmare i alla fall. Sen måste jag ju förstås kolla upp med Apple om de har någon spärr som gör att det inte går att använda något annat än deras horribelt dyra laddare. Det suger att vara konsument när det krånglar.
Men tillbaka till datorn. Ett besök hos far och det allt vackrare huset på Olympiavägen gav mig tillgång till Internet och de uppdateringar jag förhoppningsvis behöve för att få modemet att funka. 3,5 timme senare var jag inte lika hoppfull, jag var förbannad. Jag hittade absolut ingenting som skulle kunna få modemet att funka. Som smultron på grädden som var på moset så hade jag dessutom glömt modemet hemma så jag kunde inte testa om mina slumpvis valda patchar och drivrutiner hjälpte.
Likt en ung älgtjur som i striden om honan inte bara mist henne utan båda sina horn började jag cykelfärden hemåt. Mitt på bron vid Örjan blir jag dessutom nedskvätt av en förbipasserande bil. Just här låg regnpölarna glest men vi lyckades tajma in varandra bra; pölen, bilen och jag.
Hemma. Hungrig. Trött. Arg. Jag beslutar mig för att inte äta utan pröva om modemet fungerar, varför det nu skulle göra det. I med kabeln, vänta - nånting händer! Nåja, det har det ju gjort förr. Men ta mig tusan. Det hela snurrar igång och nu sitter jag här och skriver, med nyvunnet mod och kreativiteten på topp, om hur min dag gick till.
Fantastiskt!
(För säkerhets skull kopierar jag dock denna texten innan jag klickar på Skicka!)
Fantastiskt.
Men det har varit en tung dag hittils. Ett längre besök på Telia där de kunde konstatera att det var min dator det var fel på, inte 3G-modemet. Jaha, men så bra. Datorer som trots sin toklogiska konstruktion genererar de mest tokologiska felen (var aktsam med betoningen på tok-o-logisk!). En ganska fin förmiddag förvandlades till ett ösregn. Stugan ser ut som fan och på söndag ska här komma hyresgäster. Hur ska man hinna med allt? Det skulle ju bli sommar nu. Tid för kontemplation och eftertanke. Bokäsning och korsord. Istället får man ägna sig åt flytt och datorkrångel. Men men. Internet måste man ha.
Som grädde på moset var jag även på Biltema och köpte en matpensel och en USB-laddare till min iPod så jag slipper ladda den i någon av mina redan upptagna USB-portar på datorn. När jag öppnade förpackningen så slogs jag av hur fruktansvärt krångligt det var. Plasten var liksom ihopsvetsad och kniv eller sax blev enda sättet att få upp den. Varför de är konstruerade på detta sätt förstod jag dock några minuter senare. När jag provade att ladda iPoden så fungerade det inte. Strömindikatorn rörde sig inte ens det minsta lilla. Mörka tanegångar om Apple och hur de brukar göra för att förhindra att man kan använda tredjeartsmjukvara eller -hårdvara dök upp i huvudet (t.ex. att iTunes är enda programvaran att föra över låtar med via datorn). Kunde det vara så att man endast kan ladda den med en Apple originalladdare för 350 jävla spänn? (Den jag köpte kostade 69:-)
Äsch tänkte jag, jag har ju öppet köp. Bara att lämna tillbaks den. Jag hade ju sparat kvittot, duktig som jag är. Men en genomläsning av detta gav mig, likt ett slag i ansiktet, att förpackningen måste vara i helt skick vid ett återtagande. Ok, det rör sig om 69 kronor men för fan! Är det inte jävligt genomruttet att konstruera förpackningen så det absolut inte går att öppna den utan att ha sönder den totalt. Det kändes så obehaligt genomtänkt på något vis. Jag ska kolal upp detta närmare i alla fall. Sen måste jag ju förstås kolla upp med Apple om de har någon spärr som gör att det inte går att använda något annat än deras horribelt dyra laddare. Det suger att vara konsument när det krånglar.
Men tillbaka till datorn. Ett besök hos far och det allt vackrare huset på Olympiavägen gav mig tillgång till Internet och de uppdateringar jag förhoppningsvis behöve för att få modemet att funka. 3,5 timme senare var jag inte lika hoppfull, jag var förbannad. Jag hittade absolut ingenting som skulle kunna få modemet att funka. Som smultron på grädden som var på moset så hade jag dessutom glömt modemet hemma så jag kunde inte testa om mina slumpvis valda patchar och drivrutiner hjälpte.
Likt en ung älgtjur som i striden om honan inte bara mist henne utan båda sina horn började jag cykelfärden hemåt. Mitt på bron vid Örjan blir jag dessutom nedskvätt av en förbipasserande bil. Just här låg regnpölarna glest men vi lyckades tajma in varandra bra; pölen, bilen och jag.
Hemma. Hungrig. Trött. Arg. Jag beslutar mig för att inte äta utan pröva om modemet fungerar, varför det nu skulle göra det. I med kabeln, vänta - nånting händer! Nåja, det har det ju gjort förr. Men ta mig tusan. Det hela snurrar igång och nu sitter jag här och skriver, med nyvunnet mod och kreativiteten på topp, om hur min dag gick till.
Fantastiskt!
(För säkerhets skull kopierar jag dock denna texten innan jag klickar på Skicka!)
