New plans, revolutionary ideas

På med löparstället. Tvekar om jag skall ta jackan eller inte. Det är ju trots allt 17 grader ute (uppskattar siffran 17 eftersom vår termometer är sönder). Tar den till slut. Hittar iPod och nycklar.

Josh Winks Essential Mix. Skippar försnacket och spolar fram till 4:13. Löpturen startar.

Går de första metrarna, förbi ICA och velar sedan vilken väg jag skall ta. Det får bli österut.

50 meter senare har stoltheten över att jag faktiskt tog mig ut bytts ut mot tappad motivation. Varför gör jag det här? Jag ska ju inte springa någon tävling i år ändå. Anmälningen till Göteborgsvarvet har gått ut för länge sedan. Och jag är inte överviktig. Det minsta. Och jag kommer inte vara jättenöjd med mig själv när jag kommer hem igen. Inte i dag. Snarare lättad över att det är över. Men det brukar ju vända under turen. Det vet jag.

Vid Dalbykorsningen viker jag av mot Dalby. Österut igen. Springer förbi en busskur. En flicka sitter i och en pojke står utanför. Båda är unga. Undrar om de reflekterar över mig, så som jag reflekterar över dem. Eller registrerar, i vart fall.

Under motorvägen och upp mot Vipeholmsskolan. Röd dag. Inte en människa någonstans. När jag korsar en gräsplätt är det ett ungt tjejgäng ute och rastar några hundar. De verkar tillhöra kategorin alternativa. Höga kängor, färgat hår och korta kjolar. Kanske emos. Kanske rejvare. Kan inte det där så bra. Men ge dem fem år så ser de ut som vilken annan tjej som helst. De flesta brukar ju lära sig att det trots allt är enklast att smälta in.

Jag har haft håll ett tag och det släpper inte. Ökar andningen. Djupt in genom näsan. Fyll lungorna. Ut genom munnen. Hela vägen. Detta lärde jag mig av min lärare på högstadiet och det är fortfarande det enda sättet för mig att bli av med hållet. Jag undrar om det finns något annat sätt egentligen. Hur skulle en sten i handen kunna hjälpa mot håll?

Viker mot höger, österut igen, där jag normalt sett brukar svänga vänster. Ut på okänt område. Här är villakvarter och gräsytor. Inga människor. Inte vad jag ser i alla fall. Hållet börjar släppa och kanske är det här någonstans turen för första gången blir behaglig. Men varm. Jag borde skippat undertröjan. Uppknäppning av jackan svalkar lite.

Nu börjar mitt redan usla lokalsinne svika mig. Jag springer på chans. Inga kända byggnader att navigera efter. Eftermiddagssolen blir min räddning. Jag har den rakt bakom mig. Klockan är runt fem. Alltså borde jag vara på väg i N-NO. Snart dags att svänga västerut igen. Hemåt.

Snart hittar jag ut på en väg som jag känner igen svagt. Fortsätter i vad jag misstänker är rakt västlig riktning. Astra Zeneca på min högra sida. Höga staket av spetsade metallstänger. Jag låter handen glida längs stängerna men hör inte något ljud. Jag har ju fortfarande Josh Wink i lurarna.

Haven av blåsippor finns på många ställen och jag irriteras lite över att de får mig att associera till Sverigedemokraterna. Inte minst sedan en gammal kursare lagt upp en bild av ett liknande hav på Facebook. Bildtexten löd något i stil med "Prognos för EU-valet 2009. Som ni ser så är den svenska backen full av blåsippor." Vi får väl se hur det blir med det.

Kort efter Astra Zeneca dyker Sparta upp och nu jag känner igen mig väl. Två kilometer kvar. Hållet har släppt och solen gassar. Jag viker söderut genom parken och hälsar på två gamla maskinare som kör förbi. Undrar vad de har gjort?!

Jag reflekterar för första gången i mitt liv över en Ford Motorsport. En bil jag fram tills idag inte hade en aning om att den fanns. Det märkliga är att jag tyckte mest den liknade en Mitsubishi eller Mazda.

Några undra meter hemifrån springer jag förbi det grekiska generalkonsulatet som ligger mitt i ett villakvarter och gissa - är en villa. Det som väcker min uppmärksamhet är att denne grek nu har satt igång sin lilla minifontän som jag fram till nu inte ens visste fanns. Min förundran över hur man bedriver diplomatverksamhet från ett villakvarter i Lund är dock lika påtaglig som den var första gången jag körde förbi huset. Och hur tar han emot gäster? Nog lär de känna sig hemmastadda i alla fall.

Josh Winks Essential Mix. 43:32. Hemma.
Knappa 40 minutrar men så mycket funderingar. Ibland hade det faktiskt varit skönt att stänga av.

Och vidare jättenöjd med turen är jag inte. Men jag hade varit desto mer missnöjd om jag inte gjort den. Jag behövde ju duscha ändå.