New plans, revolutionary ideas

Vad formar oss? Vem gör oss till vilka vi är? Varför finns vi här?

Existentiella frågor. Nödvändiga frågor?

Nej, jag ska inte sylta ner mig i sånt här alltför mycket. Men ett SMS till min bror, Kalle, fick mig att inse att fler än jag funderar på sånt här: Det löd ungefär "Vi är vad vi föreställer oss att vi är". SIgnerat Kurt Vonnegut, författaren till Slakthus 5, en väldigt förvirrad men rolig bok om en schizofren man som jag läste nån gång under min resa. Jag minns inte så mycket från dern förutom att så fort nåt gick åt helvete så avslutade Kurt med "So it goes". Precis som att det inte fanns nått att göra åt saken.

Jag vet dock inte vem som skickade SMS:et. Det spelar kvitta.

Men nu har vi ju, med eller utan inverkan av högre makt, blivit satta till jorden. Under vår tid här ska vi hinna med ganska mycket. Eller, egentligen ska vi ju bara hinna med en sak: fortplanta oss. Men för att undkomma denna genetiska drift så har vi uppfunnit allehanda preventivmedel så att alla kan ligga med alla, hela tiden.

När vi inte ligger med varandra, så ska vi hinne med det som kallas vårt liv. En icke obetydlig summa handlingar som skall resultera i ett nöjt tillbakablickande på dödsbädden. Precis som att en bråkdel av oss får det... Antingen dör vi i en olycka utan minsta utrymma för reflektion (undantaget den diffusa känsla som brukar kallas "att livet passerade förbi som i revy"), eller så har demensen på ålderns höst fråntagit oss de minnen som vi jobbat så hårt för att skaffa oss. So it goes.

Nu till rubriken. Jag läste Gustav Fridolins "Blåsta" som handlar om 80-talisterna som drabbas hårt av nedskårningarnas 90-tal. Alla får det bättre hela tiden tycks det men vi kanske blir den generation som faktiskt får det sämre. Innan välfärdssystemet återhämtat sig från 90-talskrisen så kom finanskrisen. Och lägg på det ett klimathot så inser man snart att undergången, apokalypsen, är nära.

Fridolin intervjuar ett flertal personer i boken och alla har de olika historier. Nån blev nazist, vissa satsade på ett industrijobb i en mindre bruksort men blev BLÅSTA när företaget flyttade utomlands. Den sista personen kände en stor hopplöshet men kvävde denna oro med engagemang. Hon gjorde vad hon kunde för att avhjälpa sin klimatpåverkan och engagerade sig i olika föreningar.  Alla har de alltså olika idéer för hur de förhåller sig till sin omvärld.

Fridolin själv har ett skarpsinne som heter duga och har därför gett sig in på det kanske mest krävande av alla jobb: Politiker och numer världsförbättrarjournalist. Och han har höga ambitioner. Han söker de stora mönstren och verkar fast besluten att skapa sig en uppfattning som täcker in alla olika frågeställningar. Hans ledord är demokrati och allt han behandlar utgår mer eller mindre från denna ideologi. Detta fantastiska styrelsesätt som i praktiken kan göra så gott som halva befolkningen missnöjda men som ändå är vad vi kämpar för. Som Churchill sa: Demokrati är det sämsta styrelseskicket frånsett alla andra.

Sen börjad jag läsa PO Enquists "Ett annat liv" idag. Och det slår mig att denna högintellektuella man, härstammande från övre Norrlands träskmarker, också har gjort precis samma resa i jakt på en uppfattning om omvärlden som man kan stå ut med. Men han valde skrivandet. För trots sin ensamma uppväxt så tillhör han idag kanske en av Sveriges högst rankade författare och läses av hundratusentals människor.

Sen har vi mig. Mitt i nån sorts vägskäl där jag varken vet ut eller in. Å ena sidan lockar det enkla livet med de snabba belöningarna och å andra sidan ytterligare akademisk skolning och en framtid inom jag vet inte vad.

Alla måste vi göra resan och jag önskar er alla lycka till!