Var fan är jag?
Dagen har på något sätt varit annorlunda. Det vill säga inte som alla andra dagar. På vägen hem från skolan så var det som om någon sköt upp en laddning kokain i näsan på mig. Helt plötsligt blev allt knivskarpt!
Jag såg arkitekturen omkring mig. Hur katedralskolans tinnar och torn brottades med himlen om utrymmet, hur stort det-där-konstiga-huset invid järnvägen verkligen var, vilket märkligt jävla polishus, snarast utformat som ett bostadshus, vi faktiskt har o.s.v. Jag kände likväl vibrationerna från varenda liten kullersten som fortplantades upp där sadeln möter ändan, allt via mina nypumpade däck.
Himlen var jämngrå och människorna var på väg någonstans. Jag vet inte vart någon av dem skulle men alla var på väg. Å andra sidan vet inte heller de vart jag är på väg. Kanske ska jag hem och stoppa i en skiva sadomasoschistisk våldsporr i DVD:n, kanske ska jag till knarkarkvarten och köpa helgens dos amfetamin, kanske ska jag till Amnestys årsmöte för att stödja kampen för mänskliga rättigheter, kanske ska jag bara hem och sätta mig i soffan och glo på teve och käka psykofarmaka i väntan på måndagen. Ingen vet någonting! Vi går omkring och vet absolut ingenting om varandra! Vi förutsätter att alla har kraft och styrka att klara sig själva. Vi betalar vår skatt och antar att samhället gör det de ska när de ska! Om ens det.
Tanken som slog mig var också: Hur fan hamnade jag här!? Mitt i Lund. På en cykel. Med knivskarp blick.
Jag hade inget bra svar.
Jag såg arkitekturen omkring mig. Hur katedralskolans tinnar och torn brottades med himlen om utrymmet, hur stort det-där-konstiga-huset invid järnvägen verkligen var, vilket märkligt jävla polishus, snarast utformat som ett bostadshus, vi faktiskt har o.s.v. Jag kände likväl vibrationerna från varenda liten kullersten som fortplantades upp där sadeln möter ändan, allt via mina nypumpade däck.
Himlen var jämngrå och människorna var på väg någonstans. Jag vet inte vart någon av dem skulle men alla var på väg. Å andra sidan vet inte heller de vart jag är på väg. Kanske ska jag hem och stoppa i en skiva sadomasoschistisk våldsporr i DVD:n, kanske ska jag till knarkarkvarten och köpa helgens dos amfetamin, kanske ska jag till Amnestys årsmöte för att stödja kampen för mänskliga rättigheter, kanske ska jag bara hem och sätta mig i soffan och glo på teve och käka psykofarmaka i väntan på måndagen. Ingen vet någonting! Vi går omkring och vet absolut ingenting om varandra! Vi förutsätter att alla har kraft och styrka att klara sig själva. Vi betalar vår skatt och antar att samhället gör det de ska när de ska! Om ens det.
Tanken som slog mig var också: Hur fan hamnade jag här!? Mitt i Lund. På en cykel. Med knivskarp blick.
Jag hade inget bra svar.
Kommentarer
Postat av: jennan
jeaaa det där kan jag också undra ibland. bra skrivet :)
Trackback
