New plans, revolutionary ideas

Ny blogg:

http://johankr.wordpress.com/

Jag tröttnade på blogg.se:s fantaststiskt dåliga bilduppladdningsfunktion och i övrigt fjortisperverterande inriktning.

För övrigt åker jag ut på äventyr idag. Mot Europa. För att finna friheten. Och allt med den!

På återhörsel!

Göteborg. Odinsplatsen. En jättehärlig trea som snart är ett minne blott. Och människor!
En fantastiskt trevlig födelsedag fixade hon för oss, Angelica. Jag hade såklart med mig kameran och tog några bilder. Tyvärr så är mitt objektiv inte gjort för dunkla inomhusmiljöer. Ett skarpt 35/1.8 står högt på önskelistan just nu. Men glädjen går inte ta miste på för det!

Mer foton. Mer mer mer!

Några portrtätt tagna under olika tidpunkter det senaste året. Vet inte varför jag lägger upp dem nu. Det bara blev så.





Adrian, Fredrik, Lina, Samuel, Valter, Malin.

Vår och gammal vinter och byggnader som stått där i evigheters evigheter och koppar kaffe som dricks och ämnen som avhandlas och kontakter som knyts och kontakter som bryts och drömmar som uppfylls och drömmar som krossas och promillehalter som uppnås och huvuden som fylls med kunskap och steg som tas och bussar som missas och tåg som går och tåg som kommer och man slås av hur jävla vanlig, dussinmässig och en i mängden man är. Men handlingarna räknas fortfarande. Det gör de. Lund är nytt men ändå gammalt. Gammalt på nytt. Nytt på gammalt.

Välkommen vår. Du är efterlängtad av många. Vi hoppas du ska trivas och att du ska trivas med oss.

Man får inte falla. Alla gör det förr eller senare men man får inte göra det. En livets dygd. Själva drivkraften i livet måste vara att inte falla. För faller man så måste man ta sig upp igen. Och det är jobbigt. Därför är det bäst att försöka hålla sig på benen så länge som möjligt. Och alltid dyker det upp nått att luta sig emot förr eller senare.

Det här är från en ravin inte långt från mitt nya boende på Vildanden. Den är vacker - på gränsen till för vacker. Och framförallt på gränsen till för dramatisk för att vara sprungen ur ett skånskt slättlandskap. Men den finns där och så var även fallet med mig i eftermiddags. Lyckligtvis hade jag kameran med mig. Det är lite blandade bilder från omgivningen. Jag var inte så strikt i urvalet. Tog med de bilder jag tyckte var bäst från själva turen så att säga. Vårtecken och dramatik dramatik om vart annat.

Oral-B har verkligen hittat en skön typ att representera resultatet av att använda deras tandborstar. Hittat på prisjakt.se.

Dagen har på något sätt varit annorlunda. Det vill säga inte som alla andra dagar. På vägen hem från skolan så var det som om någon sköt upp en laddning kokain i näsan på mig. Helt plötsligt blev allt knivskarpt!

Jag såg arkitekturen omkring mig. Hur katedralskolans tinnar och torn brottades med himlen om utrymmet, hur stort det-där-konstiga-huset invid järnvägen verkligen var, vilket märkligt jävla polishus, snarast utformat som ett bostadshus, vi faktiskt har o.s.v. Jag kände likväl vibrationerna från varenda liten kullersten som fortplantades upp där sadeln möter ändan, allt via mina nypumpade däck.

Himlen var jämngrå och människorna var på väg någonstans. Jag vet inte vart någon av dem  skulle men alla var på väg. Å andra sidan vet inte heller de vart jag är på väg. Kanske ska jag hem och stoppa i en skiva sadomasoschistisk våldsporr  i DVD:n, kanske ska jag till knarkarkvarten och köpa helgens dos amfetamin, kanske ska jag till Amnestys årsmöte för att stödja kampen för mänskliga rättigheter, kanske ska jag bara hem och sätta mig i soffan och glo på teve och käka psykofarmaka i väntan på måndagen. Ingen vet någonting! Vi går omkring och vet absolut ingenting om varandra! Vi förutsätter att alla har kraft och styrka att klara sig själva. Vi betalar vår skatt och antar att samhället gör det de ska när de ska! Om ens det.

Tanken som slog mig var också: Hur fan hamnade jag här!? Mitt i Lund. På en cykel. Med knivskarp blick.

Jag hade inget bra svar.

Tanken slog mig: Man kanske borde ta upp sportintresset igen? Nöta tabeller, gotta sig i rykten om de senaste övergångarna, prenumerera på Goal och Offside, slänga sig med vassa repliker till vänner som håller på motsatta laget, köpa Aftonbladet enbart för den rosa bilagans skull... Låter ju onekligen ganska nöjsamt! Jag har ju spelat fotboll under lång tid men det var hemskt länge sedan jag faktiskt var intresserad av sport.

Sport är i och för sig inte ett speciellt unikt intresse. Jag lär inte plocka några statuspoäng på det direkt. Nästan alla är ju mer eller mindre intresserade av det. Men det fina med sporten är att det även är klassmässigt tvärförekommande. Antagligen med en överrepresentation i arbetarklassen men även medel- och t.o.m. överklassen gillar fotboll. Akademiska giganter och gratistidningsutdelare; chefer och chaufförer - alla gillar de sport. Det är alltså upplagt för att kunna prata med alla om något, bara man kan lite sport. Faktum är att sport nog är det, förutom humor, som flest gillar att prata om. Rätta mig om jag har fel!

Problemet är tjejerna. Tjejer är oftast inte så värst sportintresserade. Framförallt hör man aldrig dem prata om det. Jag har nog aldrig riktigt förstått vad tjejer egentligen pratar om, men en sak är säker: inte är det sport!

Jag skall nog ge sportbilagan en chans några veckor framöver. Allsvenska premiären närmar sig och min HBK-halsduk ligger nedpackad någonstans. Det kan även bli intressant att se om man kan jobba fram ett intresse igen. Bara för att man gett sig fan på att försöka. Men det är värt ett försök - hädanefter ska jag sluta spotta på sporten!

Idag har jag:

• försovit mig
• ätit och älskat falafel
• hittat en digitalkamera på busshållplatsen
• frågat en person tre gånger om det var hans kamera, innan jag förstod att han var döv
• köpt en stor hylla och utnyttjat kollektivtrafiken för att frakta hem den.

Typ så.

Radiokursen är över och i morgon är det dags för opponering. Här kan ni få lyssna på vad vi åstadkommit.

Betongbrutalism. Ja, så fick jag lära mig att det kallades. Stilen Vildanden är byggd i. Betongbrutalism.

Och efter att ha spenderat en vecka av mitt liv här kan jag inte annat än hålla med. Och nu har jag dessutom gjort lite research (läs googlat): Bengt Edman är arkitekten som 1968 vann Kasper Salin-priset för sin kreation Vildanden (Crazy Spirit) i Lund. Priset delas varje år ut av Sveriges Arkitekter till "en byggnad eller grupp av byggnader som håller hög arkitektonisk klass".

Området består dels av femvåningshus i vinkel där människorna bor i korridor och dels av trevåningshus placerade i kliniskt perfekta rader. Jag och Sara bor i ett av de där trevåningshusen.

Utmärkande är betongen. Överallt betong! Bärande konstruktioner och vindskydd - allt görs i betong. Tanken tycks ha varit att om det är fysiskt möjligt att bygga det man vill bygga i betong, ja då gör man det. Lustigt nog är inte fönsterna i glasbetong. Det hade varit pricken över i:et.

En snabb fotosejour idag. Inga snälla bilder. Jag har även tagit med närmsta butiken Netto. Det osar verkligen tysk skräpbutik om den, men den ligger nära och säljer billiga varor såsom grönsaker, mjölk och bröd. Mina tre besök där hittils har dock resulterat i endast ett leende, två "hej" och ett "hej då". Tydligen är trevlighet något man numer måste betala för. Tacka vet jag Kjell & Co på Stora Södergatan.

Jag låter i övrigt bilderna tala för sig själv. De är som sagt inte alltid jättesnälla men sen är här inte speciellt vackert heller. Notera gärna det studentikosa inslaget i form av en gubbe som sitter nedstucken i snön samt Q-park som varken är speciellt givmilda med gratisparkering eller biljettautomater.









Jag återkommer med den vildandska interiören i framtiden. Finns lite kvar att göra!

"Drömmer om varma vårdagar, när allt doftar så fint och när man cyklar runt, trallar, skejtar lite, dricker några öl. Och man är ute, ute hela dagen och går aldrig hem hem."

Så här skrev en klasskompis (John) på Fejjan. Och mer rätt kan det inte bli! Så jävla rätt! Men nu är det januari och kallare än någonsin. Jag fick till och med köpa en vinterjacka. Trodde jag skulle klara att rida ut vintern i min skaljacka, men icke...

Igår var en buzy dag. I flyttvevan som pågick så hann jag besöka de flesta orter mellan Halmstad och Malmö, inklusive Landskrona och Hjärup. Vid 10 på kvällen var dock de sista prylarna inslängda i lägenheten och det blev ett raskt ombyte till festutstyrsel, Ny klubb på anrika Mejeriet och det blev också succé. Både för barpersonalen som lyckades fylla mig ordentligt och musikkreatörerna som fick mig att dansa. Well done!

Nu sitter jag i lägenheten och lider av gårdagens succé. Min sambo Sara och hennes kille Björn har flytt fältet vilket är förståeligt. Här ser för jävligt ut! Och jag orkar inte göra något åt det heller.

Annars är det en fin sak vi fått tag på, denna trea. Stort gemensamt vardagsrum och varsitt - men väldigt olika stora! - rum. Vår strävan kommer vara att skapa ett hem utan lås på dörren där vem som helst får komma och säga vad som helst när som helst!

Men det hade gärna fått bli vår snart. Det hade gjort mig glad. Glad glad.

Jag har suttit och skrivit min livs första essä under jullovet. Obligatorisk skoluppgift alltså. Jag tänkte dela med mig av den här. Den är jättelång. Och var jättesvår att skriva. Jag tog ett på tok för stort grepp för att rymma det på ynka 6000-9000 tecken. Men här är den. Läs och begrunda.

Feminism – en kort introduktion och en möjlig utväg.

Förord

Min egen inställning till ämnet var inför starten något förvirrad. Jag kunde inte på förhand bestämma mig för vilket perspektiv jag skulle anlägga och kände mig svag inför kravet på att föra en skarp tes genom hela essän. Jag har därför valt att utforma denna essä främst för mig själv och för min egen förståelse. Min intention har varit att möta ämnet med ett så öppet sinne som möjligt och navigera mig fram genom det på ett sansat och resonerande sätt.

***

Feminismen torde vara ett av de mest debatterade ämnena under de senaste tjugo åren. Och det är i min mening en smula förvånande egentligen. Själva sakfrågan är given: Kvinnan ska ha hela lönen och halva makten. Svårare än så är det inte. Och de flesta människor ställer idag upp på denna tes sprungen ur det sunda förnuftet och det liberala synsättet. Men begreppet feminism har kommit att bli något mycket mer vidsträckt. Den ursprungliga sakfrågan har kommit att utvidgas till ifrågasättandet av hela den så kallade heteronormativiteten – det faktum att de flesta av oss söker en partner av motsatt kön och att vi inte sällan avser att leva resten av livet med honom eller henne.

När man ser hur världen ser ut så är det inte svårt att förstå varför det fortfarande behövs en jämställdhetskamp. R.W. Connel radar i sin översiktliga bok om genusforskningen, Om genus, upp en rad exempel på hur välden styrs och påverkas av män. 93 procent av ministrarna i världens regeringar är män. Kvinnornas medelinkomst i ett globalt perspektiv motsvarar 56 procent av männens. Dessutom utför kvinnor globalt sett bara två tredjedelar så mycket förvärvsarbete som män. Med andra ord är de i hög grad beroende av sina makar. Det finns alltså all anledning att fortsätta kämpa för en mer jämställd värld.

***

Kampen för kvinnans jämställdhet brukar sägas ta sin början någon gång i slutet av 1700-talet. Men det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan självklarheter som rösträtt och en könsneutral lagstiftning var genomförda.

Men i takt med att kvinnorna vann jämställdhet i vallokaler och lagtexterna så uppstod nya krav på jämställdhet. Under slutet av 1900-talet hade avancerade modeller för att beskriva det förtryck som männen utövade på kvinnorna utarbetats. Genusvetenskapliga institutioner instiftades runtom västvärldens universitet. Statsvetaren Stig-Björn Lundgren beskriver i boken Ideologier hur en ny akademisk inriktning startas och vilka processer den genomgår.

 

”Det brukar börja med en första fas, där det upptäcks att något saknas i historieskrivning och samhällsanalys.

[…]

När kvinnorna således hamnat i centrum följer en andra fas. De som intresserat sig för dessa tankar börjar leta efter pionjärer och förebilder, som anses ha varit extra framsynta. Genom att återupptäcka och nyläsa gamla tänkare försöker man komplettera historieskrivningen.

[…]

Det händer ofta att den som försöker etablera ett nytt synsätt trots försök att hitta pionjärer ändå misslyckas med att få acceptans för sina nydanande tankar. Den nya upptäckten leder till behov av en egen plattform. […] Detta är inledningen till en ny fas när en viss separatism uppträder. […] De konventionella metoderna kritiseras.

[…]

Vi får i det här läget en konfliktsituation mellan den nya och den gamla tankevärlden.

[…]

Här kan ett så kallat paradigmskifte sägas ha inträffat. Den kulturella separatismen leder fram till en geografisk separatism, som i sin tur stärker det nya tankesättet ytterligare. En ny inriktning behöver ofta markera sitt oberoende genom att byta till egna lokaler eller på annat sätt markera sin självständighet. […] Möjligheterna till samtal över gränserna blir alltmer komplicerade.

[…]

Därmed är grunden lagd för ännu en krisfas när nya upptäckter gör gamla insikter föråldrade. Där är vi ännu inte när det gäller feminismen. Men med all säkerhet kommer en tid när dess landvinningar ifrågasätts och nya idéer börjar odlas, som ifrågasätter tanken att det är något märkvärdigt med just kvinnofrågan.”

Detta, av mig nedkortade, och av Lundgren medvetet förenklade, stycke avslutar han dock enligt mig på ett något felaktigt sätt. Men det skall jag återkomma till senare.

Man kan säga att feminismens krisfas är nådd. Snedstegen in i återvändsgränden är tagna och det finns dessvärre ingen möjlighet att gå tillbaka och börja om. Alldeles för många såg dessutom på när snedstegen togs och vissa bejublade dem skadeglatt. Snedstegen jag talar om är i det svenska fallet tre till antalet och gjordes under så betydelsefulla omständigheter att de kommit att bli tongivande för hela debatten.

Jag talar förstås om en ROKS-ordförande som jämförde män med djur, en F!-engagerad Schyman som jämförde män med talibaner samt ett odefinierat mantra som jag inte lyckats spåra till någon specifik upphosvman (-kvinna!) men det lyder ungefär ”alla män är potentiella våldtäktsmän”. Att koka ner en hel rörelse till dessa tre uttalanden är såklart att ta i men de har kommit att symbolisera den utveckling som feminismen rörde sig mot under slutet på 1900-talet och början av 2000-talet.

Ett annat problem som uppstod var den allt skarpare gränslinje mellan den nu breda gräsrotsfeminismen och skaran av intellektuella ”elitfeminister” på universiteten. Som Connell själv beskriver det:

 

”Medan ett nätverk av feministiska forskare producerar undersökningar, har alltså ett annat nätverk åstadkommit en abstrakt, teoretisk litteratur. Dess viktigaste referenspunkter är den intellektuella utvecklingen bland filosofer, litteraturvetare och samhällsteoretiker som arbetar med helt andra problem än genusfrågor.”

Frågan om genus och kön separerades också under slutet av 1900-talet och de forskningsfält som uppstod anammade i mångt och mycket Judith Butlers inspirerande verk Gender trouble, utgiven 1990, och man återupptäckte Simone de Beavouirs klassiker Det andra könet från 1949 varur det berömda citatet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” härstammar. Dessa fält går ofta under benämningen queerteorier eller poststrukturalistisk feminism och har gemensamt att könet enbart anses skapat av sociala strukturer och heteronormativa ideal.

I denna brytningspunkt kastas även biologer och psykologer in i debatten. För de flesta människor stod det ju klart att det fanns skillnader mellan män och kvinnor. Men nu kom det alltså en grupp intellektuella akademiker och påstod att så inte var fallet. Att detta vållade en våldsam debatt är föga förvånande. Biologister blev ett nytt uttryck för dem som ansåg att biologiska skillnader var ett faktum. De förklarade männens överordning bland annat med deras högre testosteronhalt i kroppen vilket gjorde dem mer benägna att ta risker och i det långa loppet mer framgångsrika på arbetsmarknaden, grovt förenklat.

I debatten, som fortfarande förs, råder ett hätskt klimat och båda sidor slåss med näbbar och klor för att bevisa sin ståndpunkt. Jag tvivlar på att konsensus någonsin kommer uppnås utan tänkte istället belysa debatten med några exempel.

Sara Arrhenius är journalist och författare och har med den kritiska essän En riktig kvinna gjort ett försök att omkullkasta biologismens verklighetsbeskrivning. Hon betonar inte sällan kopplingen till rashygienens förskräckliga historia som för att understryka vart biologisterna är på väg.

 

”Biologismens förespråkare hävdar bestämt att deras teorier är vetenskap som befinner sig på ett behörigt avstånd från politikens smutsiga värld. Deras kritiker däremot brukar ofta placera dem på högerkanten och drar gärna paralleller till nazismens socialdarwinistiska historia.”

Biologisterna, å andra sidan, känner sig motarbetade av etablissemanget och PK-maffian som enligt dem regerar i salongerna. Läkaren Pelle Billing har skrivit ett kritsikt manifest där han anlägger ett historiskt perspektiv för att förklara männens överordning:

 

”Fenomenet att män dominerar de positioner som ger makt och inflytande i ett samhälle, är för övrigt inte någon ny företeelse. I alla kända kulturer genom tiderna, så är det männen som dominerat de samhällspositioner som ansetts ha hög status i just den kulturen. Med tanke på att det är ett transkulturellt fenomen att vi finner flest män på toppen, så är det sannolikt att fler män än kvinnor har en medfödd drift att nå upp till toppen, oberoende av de uppoffringar som krävs.”

 

Och så här fortlöper debatten i all oändlighet. Jag vill dock avsluta denna essä med ett hopp om en ljusare framtid. Det är en företeelse som verkar lovande om än hopplöst teoretisk och i uppbyggnadsfasen: intersektionalitet. de los Reyes och Mulinari som skrivit en bok, Intersektionalitet, i ämnet beskriver

 

”intersektionalitet som ett alternativ till den genusvetenskap som hittills konstruerat kön utan att ta hänsyn till ojämlikhet som grundas i föreställningar om ’ras’ klasstillhörighet och nationsgränser.”

De inser feminismens parterrunderläge och breddar istället perspektivet. Hur denna analysmodell står sig i verkligheten låter jag vara osagt men klart är att den har potential att skapa en mer nyanserad plattform att arbeta utifrån. Och just intersektionalitet får beskriva den framtidsvision Stig-Björn Ljunggren tyckte sig ana i sin spådom jag tidigare refererade.

Avslutningsvis vill jag även nämna poeten Markus Birros ord i P1’s Allvarligt talat av den 10 juni 2009.  Han satte ord på den känsla som nog många ”vanliga män” känt då det nästan varje dag uttalades nedlåtande kommentarer om ”gubbväldet” och det patriarkala samhälle utan möjlighet att förändra, förutom genom statsfeminism och kvotering, som vi ansågs befinna oss mitt uppe i (Birro är själv mitt uppe i ett faderskap som engagerar honom mycket):

 

”Jag praktiserar feminism och gör det bättre än Gudrun Schyman någonsin kan. En frånvarande pappa blir ingen bra pappa för att lagen tvingar honom att vara hemma.”

Jag tänkte fortsätta skriva lite om teknik. Men nu i perspektivet då och nu.

När jag flyttade till Lund för första gången så hade jag en storslagen plan: att förvandla mitt rum till en hemmabio. Nu snackar vi inte projektorduk, monsterhögtalare och ett kraftverk till förstärkare men väl en skaplig utrustning för modiga tio laxar.

Det var surroundljud, baslåda, 6.1-kanals förstärkare och widescreen-teve. Jag hade eliminerat varenda laktritssnöre till kabel för att inte spräcka min dyrbara audiokedja. Alltsammans monterades upp och sladdar anordnades in absurdum för att inte på något vis störa helhetsintrycket. Jag var nöjd.

Men på något vis blev det inte så kul. Visst, vänners uppskattande kommentarer värmde och när man fick spela upp helikopterscenen i Matrix med baslådan på full jordbävningsvolym så njöt man av det. Men någonting saknades. Eller snarare tvärtom - det var för mycket av något.

Idag sitter jag återigen på 15 kvadrat. Men nu några kilometer längre norrut. Av ordnade sladdar och omvälvande surroundupplevelser märks dock intet. Istället har jag min mycket potente vän och trogne följeslagare, förstärkaren NAD C325BEE, som hjärta i systemet. Ett par mycket potenta stativhögtalare för 300 kronor på Blocket flankerar honom. Källan till ljudet utgörs numer av Spotify - denna fantastiska musiktjänst som jag gladeligen betalar 100 riksdaler i månaden för att använda. Jag har breddat mitt lyssnande och gjort upptäckter så fantastiska att jag knappast våga tänka på hur mitt liv såg ut innan dess.

Och just Spotify må vara det enda som faktiskt blivit modernare i min anläggning. Men även där kommer jag strax ta ett steg bakåt. Jag är nämligen på väg mot den egentliga behållningen i läsandet av denna text - det faktum att jag ska köpa vinylspelare! Ni kan kalla det en markering i min desperata jakt efter äkthet och originalitet men jag ser det snarare som ett naturligt steg i varje musikälskares sökande efter passionens ursprung och den ultimata njutningen. För att få full behållning av verk som skapades för 30 år sedan anser jag att man skall använda sig av samma uppspelningsförfarande som var brukligt då. Allt i äkthetens tecken. Sen att det lär bli ett helvete att få tag på skivor man verkligen vill lyssna på är en annan femma! Min samling hittils utgörs av två Roxetteskivor, två Djungelboken-berättelser med musik samt Underworlds fantastiska Born Slippy Nuxx | Rez/Cowgirl.

Därför skannar jag nu metodiskt av olika marknadsplatser på nätet för att finna en lämplig kamrat. Finns det något bättre sätt att träda in i ett nytt decennium än med blicken riktad bakåt? Ja, möjligen, men så tänker inte jag göra i detta fallet!

Gott nytt år!