New plans, revolutionary ideas

Jag tänkte inleda denna text med tre stycken påståenden där - hör och häpna -  alla är sanna. Inte illa för en journaliststudent va!

1. Det finns i runda slängar 6 miljarder människor på jorden.

2. Alla människor är mer eller mindre kreativa.

3. I slutändan så spelar detta ingen som helst roll för mig.

Att försöka förstå hur många människor 6 miljarder stycken verkligen är är inte gjort i en handvändning. Att skriva just 6 miljarder människor på ett piece of paper är faktiskt det absolut enklaste sättet. Skulle vi istället skriva det med siffror - 6 000 000 000 människor - så blir det läskigt många nollor att försöka förstå innebörden av. En jävla tur att vi av tradition avgränsar var tredje nolla med ett bindestreck dock!

Skulle vi använda oss av den betydligt mer analoga modellen att låta varje människa representeras av ett blyertsstreck så hade vi fått fylla tiotals kollegieblock innan vi har nått upp till 6 miljarder streck.

Eller tänk att vi fyller en spann med strandsand - kanske skulle antalet sandkorn vara runt 6 miljarder och alltså ett för varje individ på jorden. Tyvärr har jag inga häftiga Anders&Måns-siffror att ösa över er utan mina exempel är högst ungefärliga.

Betänk sedan att var och en av oss är utrustad med mer eller mindre av den gudomliga talangen kreativitet. Denna den näst finaste av begåvningar strax bakom social kompetens. (Intelligent torde för övrigt kvala in någonstans strax under självsäker och verbal)
Kreativ är en talang man kan ha men så gott som aldrig behöver visa upp. Om du lyckas få folk att tro att du är kreativ så kan du räkna med att dessa personer senare kommer använda just detta ord för att beskriva dig för andra personer. Du har uppnått en sorts status som ingen kan ta ifrån dig - oavsett om de sett dina alster eller ej.

Det är folk som - antingen har en kreativ ådra - eller - lyckats lura andra att de har en - som kan ligga på sofflocket i två år och göra ingenting i väntan på att rätt sinnesstämning skall uppnås som gör att de kan skapa sitt Verk.

En person som inte har orden om sig att vara kreativ men ändå envisas med att ligga på sofflocket kallas lat och går under beteckningen arbetslös.

Men sen finns det ju faktiskt de som är seriöst kreativa. Arkitekter, designers, kreatörer och entrepenörer. Författare, konstnärer och skulptörer. Människor som formar det samhälle vi lever i och sätter avtryck som kanske varar i flera tusen år (Kinesiska muren, Colleseum och Domkyrkan i Lund. Den Gamle och Havet, Mona-Lisa och svindyr glaskonst etc).
Jag har oerhörd respekt för de verk som faktiskt skapats och kan inte ens föreställa mig hur vår värld skulle se ut utan de artister som skapat dessa verk. Förmodligen torftig och kal.

MEN! Trots alla de kreativa människor som vigt sina liv åt att skapa något bestående i vår flyktiga tillvaro så är det absolut vackraste jag skulle kunna tänka mig att vila ögonen på kanske något så förgängligt och simpelt som ett ensamt träd. Är det inte ironiskt?

Jag läser Bert Karlssons biografi just nu, på inrådan av min gode far.
Dessvärre tror jag inte pappa och jag har samma krav på den stilistiska nivån för Bert skriver som en kratta. Kort, avhugget, onyanserat och med otympligt många namn som endast de som vart inne i branschen verkligen kan relatera till.

De första hundra sidorna har han ägnat åt att berätta om hur speciell han var som barn, att han redan tidigt utmärkte sig som en ledargestalt samt uppbyggnaden av sitt dansbandsimperium i Skara.

Det har stundtals varit olidligt tråkig läsning men tillräckligt ofta så berättar han något intressant. Och eftersom man vet hur intressant liv den grabben faktiskt levt så tänker jag läsa ut boken. Sommarland och politikperioden är ännu inte avhandlade vilket jag hoppas kan bjuda på lite kul läsning. Inte minst politiken.

Det är svårt att bestämma sig för om man ska älska honom eller hata honom. Jag har fortfarande inte gjort det. Jag tror nog han är en mycket bra familjemänniska och lojal mot sina närmsta vänner. Men hans stora drivkraft är pengar och där är han dessvärre hopplös. ALLT är pengar! Han är sannerligen en affärsman ut i fingerspetsarna.

Han talar aldrig om sin publik på annat sätt än om en låt gick hem eller inte. De är en grå men folklig massa och hans uppgift är att förse dem med nya hits. De är konsumenter och inte musikälskare. Jag blir allt mer övertygad om att den revolution som just nu äger rum i musikvärlden, där makten flyttas från de stora musikbolagen och till konsumenterna - eller musiklyssnarna - själva är oerhört nyttig och berikande på alla sätt. Det ska inte behövas miljontals kronor i marknadsföring för att man ska tycka om en låt eller en artist. Det ska komma naturligt, ty musik kan vara något så mycket finare än en produkt som man konsumerar och sen glömmer bort. Musik kan beröra på helt andra plan än ett klädesplagg eller en dator. Får jag för mig i alla fall. Men kanske inte ändå. Skit samma.

Jag kan i alla fall erkänna att hade musikbolagen fått avgöra vad jag skall lyssna på så hade jag inte suttit och lyssnat på Kraftwerk idag. För mig som är uppväxt på landsbygden hade de elektroniska tonerna aldrig orkat växa sig så starka som de har gjort idag. Allt tack vare det Internet som första gången levererades via ett 56K-modem - alltsammans ackompanjerat till helt andra toner än Kraftwerks.

Pappa berättade att mycket av Ian och Berts politik idag är genomfört. Det blir bokens höjdpunkt att se fram emot.

Detta var länge sedan! Har inte vetat vad jag ska skriva om så har låtit bli, helt enkelt. Jag lovar ingenting men hoppas jag ska kunna sparka igång den igen!

Dagens iakttagelse utgörs, bland mycket annat, av följande mycket intresseväckande fakta om en tjej som jag av en slump (hon såg söt ut på sin profilbild) surfade in på på Fejjan.

Följande utspelade sig på ICA Maxi Halmstad för några dagar sedan: Jag är där kvart i tio och handlar det nödvändigaste. Framme i kassan lassar jag upp allt på bandet men får hejda mig då en man framför mig tydligen har packat ner allt i kassar (Nettokassar) medan han handlar.

Mannen är kort till medellång och i runda slängar 45 år. Han har svarta lackskor av semiproper modell, för korta, urtvättade  jeans typ Levis 501 och en missmatchad jeansjacka. Skjorta okänd. Ansiktet är mycket brett och uppsynen förvirrad, sökande. Huden är skör och skäggstubben mycket gles. Utländsk brytning, kanske litauier. Jag har iakttagit honom tidigare inne i butiken och han såg mycket målmedveten men samtidigt oplanerad ut. Han förde sin kundvagn snabbt framåt med korta, rappa steg. Ögonen sökte febrilt mellan olika hyllor. Precis vid tidningsstället så bromsade han upp hastigt, tittade på klockan och vände åter in i butiken. Precis som om han hade en bråttom någonstans, kom på att han glömde något och överlade med sig själv i huvudet om hur viktigt det här var och om han skulle kunna köpa det senare. Det verkar som om han bestämde sig för att få det avklarat med en gång. Men jag misstänker att han hör till gruppen människor som alltför sällan har en tid att passa och därför tycker det är oerhört pinsamt att komma för sent. Spekulationer från min sida, javisst!

Åter framme i kassan. Han packar alltså upp varorna från sina Nettokassar och konstaterar att han nog skulle behöva köpa en kasse till, trots allt. Några Nettokassar fanns dock inte utan han får nöja sig med en vanlig vitröd. När alla varor scannats av den runt 25-åriga kassörskan med medelmåttigt utséende och halvblont hår uppsatt i knut så var det dags för betalningen. 577 kronor gick kalaset loss på. Mannen betalade och la bland annat ned en tia i myntinkastet som blivit standard på de flesta stormarknader nuförtiden. När kassörskan kollade på sin skärm så kunde datorn dock endast visa upp 570 kronor som inlämnade:

- Det saknas 7 kronor, sa hon.
- Men jag gav dig 580, sa mannen.
- Ja, men det står här, 570 kronor, sa hon bara och pekade på sin skärm.

Nu blev mannen hypernervös och började mala på i en strid skur av förklaringar, påståenden och försök till övertygelser:

- Men det är helt omöjligt, jag gav dig alla pengar, det är omöjligt, du såg själv att jag la i en tia ...osv, osv.

Och det ENDA svaret kvinnan i kassan kunde generera (förutom ja på frågan om hon inte sett honom stoppa i tian) var att det står på skärmen att han inte betalat tillräckligt. Det stod ganska mycket folk bakom mig i kön och de flesta undrade nog vad det var för en konstig man som stod där och betedde sig underligt; försökte han lura kassörskan!?

Men det absolut mest intressanta var kassörskans totala ovilja att ens försöka förstå denna underliga man. Det var som om hon redan när hon såg honom bestämde sig för att klara av honom så fort som möjligt, helst utan krångel. När han sedan började bli obekväm och högljudd så steg hennes avsky för mannen i takt med nervositeten.

Mannen kunde ju skött det snyggare och inte gått på så förbannat hårt men det var väl så han fungerade i lite stressiga situationer. Men istället för att kuvas av kassörskans ointresse så fortsatte han gå på och iställett för att lämna fram de sista sju krononr som saknades så fick en mer erfaren kassörska plocka fram tian ur apparaten, där den fastnat...

Vad formar oss? Vem gör oss till vilka vi är? Varför finns vi här?

Existentiella frågor. Nödvändiga frågor?

Nej, jag ska inte sylta ner mig i sånt här alltför mycket. Men ett SMS till min bror, Kalle, fick mig att inse att fler än jag funderar på sånt här: Det löd ungefär "Vi är vad vi föreställer oss att vi är". SIgnerat Kurt Vonnegut, författaren till Slakthus 5, en väldigt förvirrad men rolig bok om en schizofren man som jag läste nån gång under min resa. Jag minns inte så mycket från dern förutom att så fort nåt gick åt helvete så avslutade Kurt med "So it goes". Precis som att det inte fanns nått att göra åt saken.

Jag vet dock inte vem som skickade SMS:et. Det spelar kvitta.

Men nu har vi ju, med eller utan inverkan av högre makt, blivit satta till jorden. Under vår tid här ska vi hinna med ganska mycket. Eller, egentligen ska vi ju bara hinna med en sak: fortplanta oss. Men för att undkomma denna genetiska drift så har vi uppfunnit allehanda preventivmedel så att alla kan ligga med alla, hela tiden.

När vi inte ligger med varandra, så ska vi hinne med det som kallas vårt liv. En icke obetydlig summa handlingar som skall resultera i ett nöjt tillbakablickande på dödsbädden. Precis som att en bråkdel av oss får det... Antingen dör vi i en olycka utan minsta utrymma för reflektion (undantaget den diffusa känsla som brukar kallas "att livet passerade förbi som i revy"), eller så har demensen på ålderns höst fråntagit oss de minnen som vi jobbat så hårt för att skaffa oss. So it goes.

Nu till rubriken. Jag läste Gustav Fridolins "Blåsta" som handlar om 80-talisterna som drabbas hårt av nedskårningarnas 90-tal. Alla får det bättre hela tiden tycks det men vi kanske blir den generation som faktiskt får det sämre. Innan välfärdssystemet återhämtat sig från 90-talskrisen så kom finanskrisen. Och lägg på det ett klimathot så inser man snart att undergången, apokalypsen, är nära.

Fridolin intervjuar ett flertal personer i boken och alla har de olika historier. Nån blev nazist, vissa satsade på ett industrijobb i en mindre bruksort men blev BLÅSTA när företaget flyttade utomlands. Den sista personen kände en stor hopplöshet men kvävde denna oro med engagemang. Hon gjorde vad hon kunde för att avhjälpa sin klimatpåverkan och engagerade sig i olika föreningar.  Alla har de alltså olika idéer för hur de förhåller sig till sin omvärld.

Fridolin själv har ett skarpsinne som heter duga och har därför gett sig in på det kanske mest krävande av alla jobb: Politiker och numer världsförbättrarjournalist. Och han har höga ambitioner. Han söker de stora mönstren och verkar fast besluten att skapa sig en uppfattning som täcker in alla olika frågeställningar. Hans ledord är demokrati och allt han behandlar utgår mer eller mindre från denna ideologi. Detta fantastiska styrelsesätt som i praktiken kan göra så gott som halva befolkningen missnöjda men som ändå är vad vi kämpar för. Som Churchill sa: Demokrati är det sämsta styrelseskicket frånsett alla andra.

Sen börjad jag läsa PO Enquists "Ett annat liv" idag. Och det slår mig att denna högintellektuella man, härstammande från övre Norrlands träskmarker, också har gjort precis samma resa i jakt på en uppfattning om omvärlden som man kan stå ut med. Men han valde skrivandet. För trots sin ensamma uppväxt så tillhör han idag kanske en av Sveriges högst rankade författare och läses av hundratusentals människor.

Sen har vi mig. Mitt i nån sorts vägskäl där jag varken vet ut eller in. Å ena sidan lockar det enkla livet med de snabba belöningarna och å andra sidan ytterligare akademisk skolning och en framtid inom jag vet inte vad.

Alla måste vi göra resan och jag önskar er alla lycka till!

Igår var vi  på tropikcenter. Där fanns spindlar, apor, bitska sköldpaddpor, krokodiler, pilgiftsgrodor, ormar och amerikanska jordekorrar.   Efter det så åkte vi till badhuset. Där såg vi många tjocka tanter och bråkiga ungar, men när vi blängde på dom så blev dom inte så kaxiga. Sen badade vi i bubbelpool men Kalle satt mest och kollade på tjejer. Men dom kollade på honom och sa att han var en tönt. Sen skulle vi åka till Grötvik och hoppa från 20:an, men Minou tyckte att det var lite för lågt. Sen åkte vi hem till stugan  där vi slappade lite. Sen kom Penseln och hämtade Minou och dom åkte och kollade på filmen Hundpensionatet.Sen blev det nu. So long suckers

Nu har jag äntligen en fungerande dator igen! Det är med blandad glädje och vemod jag konstaterar detta då man faktiskt har väldigt trevligt även utan dator. Datorn är lika mycket ett nödvändigt redskap som det är ett gift för själen. Med internet inkopplat är det, liksom universum, oändligt. I vart falls så pass oämdligt att det är stört omöjligt för någon att få sig ett grepp om helheten. Musik, bloggar, nyheter, bilder, videoklipp. Allt finns här, obegränsat. Man kan spendera timmar utan att ens reflektera.

Men det finns också en värld utanför som är minst lika oändlig. Det slog mig idag när jag stod med ansiktet vänt mot vinden och svingade mitt spö ut över Laholmsbukten, Kattegatt. Man talar om bloggar som en stor maktfaktor men havet är tusenfalt starkare och förgör så mycket mer. Men det skapar också så mycket mer. Tyvärr visade sig inte någon av havets skapelser för mig ikväll. Jag blev fiskefitta.

Nåväl, jag har nu jobbat några veckor och det känns skönt. Givande. Sju  till fyra. Ständigt med P1 i öronen. Detta P1. Varför har jag inte lyckats ratta in denna kanal tidigare? Här finns allt från djuplodande återblickar över t.ex. Rysslands relation till USA sedan kalla kriget (idag i Svensson i P1) till en ganska trevlig radioteater som heter Den långa vägen hem. Det behandlas matlagning, odling, filosofi, klassiska böcker. På något vis tycker jag nästan allt är intressant. Jag tror det är för att allt är nytt på något vis. Det man matas med varje dag i kommersiella media - och nu även P3 - känns så platt och ytligt. De pratar lika mycket eller mer - men om vad? Jag minns Henrik Schyfferts ord från sin show Försvarstal till 90-talet som löd ungefär: "Vi var livrädda för att prata om något viktigt över huvud taget.". Det var satirens decennium och allt skulle vara ironiskt, roligt och humoristiskt. Missförstå mig rätt, visst är det kul att ha kul. Men ibland undrar man om det inte finns något viktigt bland allt det roliga.  Brunchrapporten i P3 har gjort ett försök till att varva viktiga nyheter med rappa, humoristiska iakttagelser. Och jag måste erkänna att de lyckas ibland. Men tyvärr försvinner allt det roliga ibland i programledare Torehammars kackel och babbel. Han tycks aldrig tröttna på sin egen röst, den mannen. Måhända har han hittat rätt jobb.

Sådärja, allt jag skulle göra var egentligen att ladda upp ett par bilder som jag tagit de senaste veckorna. Men har man väl börjat skriva är det svårt att sluta. Som med chips ungefär. Tur att man inte blir fet av att skriva i alla fall.

Jag har egentligen massvis med bilder att bjuda på, men här kommer några härligt publikfriande solnedgångar från den soliga period som i år kallades juni. Hur det blir med juli och augusti återstår att se.

(Bilderna helt oredigerade, ej beskurna)

Så, då var sommarens första arbetsdag avklarad. Och den gick stundom i slitet och släpets tecken och stundom i lathetens. En och annan härlig kontrast uppnåddes även.

Slitigt främst för att det var ett jävla slitjobb. Eller hästjobb som min framlidne morfar kanske hade uttryckt det. Jag har nämligen bilat betong med ett stort vidunder till maskin. Ett väldigt lobotomerat arbete men samtidigt utmanande på ett nästan komiskt sätt. I grund och botten stod jag ju med den här maskinen uppemot två timmar i sträck och malde metodiskt ner betongen till knytnävsstora bitar. Däruti det lobotomerade.

Men det komiska då? Jo, gott folk, så här ligger det till: Man är ju lite tävlingsmänniska och på något vis så förvandlas det här arbetet till en sorts sport Det som till en början verkar vara ett hopplöst slitgöra visar sig kräva vissa skicklighetsmanövrar. För det första gäller det ju att inte sätta maskinen i foten. Då blir det blodigt. Men snart nog så märker man att om man sätter ned mejseln på exakt rätt ställe så lyckas man karva ut största möjliga bit till minsta möjliga arbete. Det hela utvecklas alltså till en sorts jakt efter det där perfekta stället och belöningen är att se en riktig baddare till betongbit - uppemot tre knytnävar stor - falla ner mot gruset.

Dessutom gjorde jag en härlig upptäckt i dag då jag för första gången rattade in P1 och fick ta del av en mängd berikande material. PO Enquist läste ett stycke ur sin självbiografi Ett annat liv , Tiina Rosenberg orerade om lite om hur hon tjuvspanat internetdejtling på X2000 ("mannen jämte mig valde sedan ut en flicka i den storlek, form och förpackning han önskade"; fritt citerat) och så vidare. Det kommer bli mer av den kanalen i sommar. Där hade vi också en av dagens kontraster: att lyssna på ljuvlig prosa till tonerna av en elektrisk slägghammare. Synd att jag missade dagens dikt vid tolvslaget. Kolla gärna in tablån: SR P1

Latheten består mest i att jag och pappa hade en härlig take-away-lunch i stugan på nästan 1,5 timme. Den satt fint.

vs.

Precis såhär. Att jag kan sitta vid min nu fungerande dator och skriva ett inlägg med hjälp av det fungerande Internetet.

Fantastiskt.

Men det har varit en tung dag hittils. Ett längre besök på Telia där de kunde konstatera att det var min dator det var fel på, inte 3G-modemet. Jaha, men så bra. Datorer som trots sin toklogiska konstruktion genererar de mest tokologiska felen (var aktsam med betoningen på tok-o-logisk!). En ganska fin förmiddag förvandlades till ett ösregn. Stugan ser ut som fan och på söndag ska här komma hyresgäster. Hur ska man hinna med allt? Det skulle ju bli sommar nu. Tid för kontemplation och eftertanke. Bokäsning och korsord. Istället får man ägna sig åt flytt och datorkrångel. Men men. Internet måste man ha.

Som grädde på moset var jag även på Biltema och köpte en matpensel och en USB-laddare till min iPod så jag slipper ladda den i någon av mina redan upptagna USB-portar på datorn. När jag öppnade förpackningen så slogs jag av hur fruktansvärt krångligt det var. Plasten var liksom ihopsvetsad och kniv eller sax blev enda sättet att få upp den. Varför de är konstruerade på detta sätt förstod jag dock några minuter senare. När jag provade att ladda iPoden så fungerade det inte. Strömindikatorn rörde sig inte ens det minsta lilla. Mörka tanegångar om Apple och hur de brukar göra för att förhindra att man kan använda tredjeartsmjukvara eller -hårdvara dök upp i huvudet (t.ex. att iTunes är enda programvaran att föra över låtar med via datorn). Kunde det vara så att man endast kan ladda den med en Apple originalladdare för 350 jävla spänn? (Den jag köpte kostade 69:-)

Äsch tänkte jag, jag har ju öppet köp. Bara att lämna tillbaks den. Jag hade ju sparat kvittot, duktig som jag är. Men en genomläsning av detta gav mig, likt ett slag i ansiktet, att förpackningen måste vara i helt skick vid ett återtagande. Ok, det rör sig om 69 kronor men för fan! Är det inte jävligt genomruttet att konstruera förpackningen så det absolut inte går att öppna den utan att ha sönder den totalt. Det kändes så obehaligt genomtänkt på något vis. Jag ska kolal upp detta närmare i alla fall. Sen måste jag ju förstås kolla upp med Apple om de har någon spärr som gör att det inte går att använda något annat än deras horribelt dyra laddare. Det suger att vara konsument när det krånglar.

Men tillbaka till datorn. Ett besök hos far och det allt vackrare huset på Olympiavägen gav mig tillgång till Internet och de uppdateringar jag förhoppningsvis behöve för att få modemet att funka. 3,5 timme senare var jag inte lika hoppfull, jag var förbannad. Jag hittade absolut ingenting som skulle kunna få modemet att funka. Som smultron på grädden som var på moset så hade jag dessutom glömt modemet hemma så jag kunde inte testa om mina slumpvis valda patchar och drivrutiner hjälpte.

Likt en ung älgtjur som i striden om honan inte bara mist henne utan båda sina horn började jag cykelfärden hemåt. Mitt på bron vid Örjan blir jag dessutom nedskvätt av en förbipasserande bil. Just här låg regnpölarna glest men vi lyckades tajma in varandra bra; pölen, bilen och jag.

Hemma. Hungrig. Trött. Arg. Jag beslutar mig för att inte äta utan pröva om modemet fungerar, varför det nu skulle göra det. I med kabeln, vänta - nånting händer! Nåja, det har det ju gjort förr. Men ta mig tusan. Det hela snurrar igång och nu sitter jag här och skriver, med nyvunnet mod och kreativiteten på topp, om hur min dag gick till.

Fantastiskt!

(För säkerhets skull kopierar jag dock denna texten innan jag klickar på Skicka!)

Vad som för en vecka sedan var fullt jävla kaos har nu utvecklats till en något bättre tillvaro. Men i takt med den disponibla tidsmängden krymper så bör ju även listan med saker göra det.

Vad som skett är att jag köpt ny kamera, fick den idag. En Nikon D80 med batterigrepp och ett Nikkor 16-85. Alldeles för mycket pengar kostade den men va fan, jag har en fet skatteåterbäring att inkassera snart. Dessutom var jag riktigt trött på mitt gamla 18-55 kitobjektiv som satt på D60'n. Detta kit ska nu alltså säljas av. Så skall även en 28" wide-tv och två cyklar som jag haft stående i ett år men aldrig fått tummen ur för att sälja. Sen börjar det väl förhoppningsvis ramla in lite lönepengar med så småningom!

Azorerna den 18 juni skall bli en m y c k e t skön paus som jag förhoppningsvis kan föreviga med min nya kamera! Det kan vara bra med de två extra millimetrarna vidvinkel med när de stora fiskarna ska fotograferas ombord på ett trångt skeppsdäck :)

Sen en alldeles fenomenal nyhet idag! Någon hade hittat mina nycklar och lämnat in dem till AFB så nu slipper jag dra hemförsäkringen på dem. Tur att det finns vänliga själar! Nu är det bara ett handfat till toaletten som ska fixas med. En deodorantflaska i det gjorde mig 1400 kronor fattigare om jag inte kan hitta och installera ett själv.

Juridiken går sakta framåt men det kommer bli en tuff vecka nästa vecka. Den skall dock spenderas i sommarstugan, separerad från omvärlden. Det blir en tuff uppgift att repetera ett halvårs paragrafglottande inför tentan på söndag den 7:e. Svenskan är i avslutningsfasen. Ett arbete med tillhörande redovisning på fredag plus en ganska omfattande tenta fredagen den 5:e.

Till sist flytten. Om mitt liv är psykologiskt kaos så är mitt rum det fyiska förkroppsligandet av denna kaos. Här ser rent ut sagt för jävligt ut. Men förhoppningsvis ska allt vara nedpackat till lördag då jag och Englund har den stora städdagen. Man önskar att det fanns klarlack som man kunde spreja över hela lägenheten när man flyttade in och sen bara lösa upp den med något medel nu när vi ska flytta ut igen.

Det var ren tur att min dator inte brann upp häromdagen förresten. Jag låg och kollade på film när CPU-fläkten helt plötsligt fick datorn att så gott som hovra ovanför skrivbordet. En handpåläggning resulterade nästan i en skållad hand. Jag vet inte vad det tog åt den men varm var den. Som tur är har den skött sig sen dess. Den får inte lägga av!

Nu är jag förbannat trött och skall sova. "Nya tag i morgon" som skippern på fiskebåten Vandia i Helsingborg alltid avslutar sina fiskerapporter.

Go vänner, ni kommer dessvärre inte kunna läsa så värst mycket här den närmaste tiden då det drar ihop sig till ett avslut i Lund för den här gången och säcken skall knytas ihop. Jag brukar mycket sällan klaga på att jag har för mycket att göra men just nu har det gått inflation i både skolan, mina intressen och allt annat.

Den närmsta tiden har jag en flytt, en 15 hp-juridiktenta, en 7,5 hp-sociolingvistiktenta, nån sittning, nån dejt, ett antal hundra bilder att sortera, en drös feministböcker från biblioteket att plöja, en sociolingvistisk undersökning att genomföra, ett stort antal Essential-mixes att lyssna igenom, fler böcker att läsa, Tv-program att följa, filmer att se, bilder att ta, bilar att köpa, handfat att laga, nycklar att finna osv. Nä, som ni märker kommer jag inte hinna allt innan den 7 juni då sista tentan är. Tenta+tenta+flytt+nycklar är ju prioriterat. Men varför kommer allt det andra intressanta på en gång? Varför har jag inte kommit på det tidigare?

Märkligt.

Jag har ju haft en lånesäng under hela året i Lund men av olika anledningar så blev den såld nu. Istället ska jag spendera mina sista veckor på denna tältsäng! Två nätter hittills men de har fungerat bra. Har t.o.m. sovit längre än jag brukar. Får se hur ryggen mår när maj är över. Kanske blir det kiropraktorn nästa.

Jag har försökt skapa lite polaroidkänsla över bilden. Kanske någon gammal nostalgiker som känner igen stilen?

Domkyrkan i Lund. Faktiskt ganska ful. Tror den är byggd i gotisk stil.

Jag funderar ibland vad jag vill säga med mina bilder som jag tar. Ganska ofta så letar jag bara fina motiv och eftersom jag tycker naturen är enastående vacker så blir det gärna bilder på djur och växter.

Men för många handlar fotograferandet om så mycket mer. De vill s ä g a något med sina alster. Inte sällan är det stora budskap eller känslor förpackade i subtila paket de vill förmedla. Kärlek, ångest, lycka, kaos eller skönhet kan vara några sådana företeelser.

En nedböjt ansikte representerar nedstämdhet. Ett ansikte riktat mot skyarna kan vara hänförelse om ögonen är öppna men lycka om ögonen är stängda. Lycka speciellt om personen håller ut armarna och kanske snurrar runt, runt, runt. Stängda ögon mot skyn kan även betyda uppgivenhet eller underkastelse inför det oundvikliga. För att skilja en lycklig person från en uppgiven så får man kolla på munnen. Ett förnöjt leende är lycka, en sammanbiten min är uppgivenhet. En öppen mun men stängda ögon hade kunnat vara intensiv sorg. Men då ska det helst regna också. Öron och näsa används enbart för registrering av intryck och inte förmedling av känslor. Att spetsa öronen är förunnat hundar.

Ovanstående bildserie skulle kunna ha en massa djupa innebörder.

Första bilden är en mur med ett buskage i vänsterkanten. Muren är en av mänsklighetens tydligaste signalobjekt. Murar byggs oftast för att stänga ute fiender men resultatet blir alltid ett innestängt folk. Om de som blir innestängda sedan är de så kallade fienderna eller de som skulle försvara sig är oklart och varierar. Inte sällan tyder viljan av att bygga en mur på inskränkhet så sanningen är väl den att båda två blir lika inne- resp. utestängda.

Växtlighet representerar liv och styrka. Tänk på tussilagon som kämpar sig upp genom asfaltens till synes ogenomträngliga hölje. I samma bild har vi alltså två komponenter. Den ena komponenten används för att stänga ute något och den andra komponenten "används" för att bryta igenom barriärer.

På den andra bilden ser ni även mig med ett totalt intetsägande ansiktsuttryck. Eller? Om jag säger att jag är sprudlande glad vid tillfället, tror ni mig då? Eller om jag säger att jag är jätteledsen. Tror ni mig då? Viktigt är dock att muren och växtligheten är sekundärt. När vi ser ett ansikte på bild så dras nästan all uppmärksamhet till det.

Den sista bilden är klotter. En kod på samma mur och med i stort sett samma buskage. Vad tror ni om den?

Till sist så kan jag berätta att det e n d a som faktiskt betyder något på denna bild är koden - 16/5. Allt annat är bara gjort för att jag satt ute och läste tidningen med kameran jämte mig och blev sugen på att ta några bilder. Men hujeda mig vad man kan tolka signaler i allt om man bara vill!

Jag tror bilderna tillsammans talar för sig själva. Underbart!

Helgen gav härliga bilder! Hela Lund formligen exploderade i ett sammelsurium av blommor, blad och leende människor. Att lite sol och värme kan påverka allt liv så mycket... Och överallt var det folk. Blotta åsynen av den värmande gula klumpen på himlavalvet fick folk att vallfärda till stadens torg och parker. Och jag var inte sämre, trots att lördagens nattliga aktiviteter fördröjde söndagens parkhäng i Botaniska med några timmar. Men att smygfotografera kan man göra såväl nykter som bakfull vilket ni kan se nedan. Torgbilderna är ifrån lördagen och parkbilderna från söndagen. Att söndagsbilderna är skarpa har jag vibrationsreduceringen i kameran att tacka för...

På vägen till Botaniska såg jag även en cykelburen bokmal. Bara i Lund barn, bara i Lund.

Nu i kväll har ett åskväder givit marken de första dropparna regn på länge men jag hoppas evinnerligt att vi inte får fler snöstormar eller minusgrader. Men april är ju inte över ännu så man kanske inte ska ropa hej för tidigt.

Veckan avslutas med Valborg som enligt tradition kommer besätta stadsparken med massvis av folk och fylla. Men i år har de förbjudit champagnegalopper och dessutom bestämt sig för att spärra av halva parken vilket såklart drar ned på stämningen lite grann. De enda som blir glada är väl Lunds botaniker och pensionärer.

Yes, det var rätt. En taklampa tagen rätt underifrån var svaret på frågan. Var tydligen inte så svårt!

Grattis till den okände Joakim som gissade rätt. Vet inte vem du är eller hur du hittade hit men rätt hade du!

Platsen är Valvet i Lund och det finns inte mycket att säga om det egentligen. Mer än att där ligger en bra thairestaurang precis jämte. Så priset blir földjaktligen att jag bjuder dig på middag där om du ger dig tillkänna!

Det är ju sparsamt med kommentarer på denna blogg men jag tänkte ändå att ni skulle få försöka komma på vad denna bild föreställer. Tagen i dag. I Lund. På en tur med nedåtgående humör men uppåtgående optik. Sug på den!

I dag inleddes FN-konferensen om rasism i Genéve. Den har dock drabbats av ett antal avhopp från ledande länder såsom USA, Israel, Italien och Kanada. De befarar att konferensen kommer utmynna i en enda lång plädering mot yttrandefriheten, denna vår kära vän. Det är bl.a. ett pakistanskt förslag som vill kriminalisera "varje smädelse av islam" som ligger bakom dessa avhopp. Hela konferensen kan nu mynna ut i en enda hatkampanj mot Israels agerande i Gaza. Irans president Ahmadinejad är tydligen ganska så frispråklig och gillar att slänga sig med tveksamma yttringar kring förintelsen av judar. Lita på att han kommer göra sin stämma hörd på konferensen.

Men det mest intressanta är ändå Kanadas officiella förklaring till varför de inte vill delta: "Vi vill motverka rasism, inte uppmuntra den".

Kanada må tycka vad de vill om konferensens övriga deltagare i synnerhet och FN i allmänhet. Men det måste väl ändå finnas en bättre ursäkt till varför de inte vill komma på denna konferens om rasism än att de "vill motverka rasism"? Jag förstår inte hur de skulle kunna motverka genom att inte delta? Detta är ingen manifestation för rasism, hoppas och tror jag.

Vi får se vad de kommer fram till. Vissa tror på en katastrof. Dagens skänaste formulering stod ändå Per Svensson för när han proklamerade att Ahmedinejad är "en man som vibrerar av vrede när profeten Muhammed kränks av karikatyrtecknare men inte darrar på handen när homosexuella ska hängas". Författat med välvässad penna, vill jag lova.

Källa: Sydsvenskan

Det börjar bli grönt i Lund! Bjuder på denna bild från sydligare breddgrader! Ni där uppe får ni nog ert också. I sinom tid.